Den vita bästen
Halvmånen gömde sig bakom de grå molnen som seglade över vampyrernas högkvarter och gave platsen en spöklik känsla. Dimman som kröpp över det dagg fyllda grässet ökade den spöklika effekten.
Ingenting syntes i mörkret, inte ens ett ljud hördes åtminstone för de mänskligas ögon och vampyrernas.
Ljudlöst rörde sig ett femtio tal skuggor närmare den stora mörka herrgården, de gulfärgade ögonen glimmade i mörkret som inte var ett mörker för dess ögon. Försiktigt kröp, gick och krälade de fram över marken i trädens skydd och i buskarnas vrår, alla förutom en.
En liten flicka utan en tråd på kroppen gick lungt upp mot vampyrernas herrsätte. Hennes hy var i en ljus färg och gick i en kontrast mot det lila skimrade halv långa färgade håret och de vita slingorna som låg på vardera sida om hennes ansikte nästan lyste i mörkret. Det som var så underligt med henne (förutom att hon var naken) var ögonen. De var alldeles isblå med ett sådant hat och raseri att vem som en sätt dem skulle ha stelnat i skräck. Den kvinna var den mytom spunna Vita Bästen. En jätte lik vit varulv med brinande is blå ögon som slet sönder, dödade och förstörde allt i sin väg. Hennes riktiga namn viste ingen men de flesta kallade henne Viki eller Isöga.
Viki andades ut i den kalla luften och ett litet moln av kondens bildades. Hon hatade dem, hon hatade vampyrer, hon hata människor, hon hata varulvar, hon hatade allt!
Hon andades ansträng och allt snabbar i takt med att raseriet byggdes upp.
De dödade hennes syster, de dödade hennes familj, de dödade hennes liv!
Minnes bilder av ansikten fladdrade förbi i hennes tankar, minnen från flera hundra år tillbaka. Av hennes älskade systers le lösa kropp, av en varulvs tjäftar, av en vampyrs borta vända rygg, av hennes männskliga familj som blev hotad av brottslingar, av hennes försök att ta sitt eget liv som misslyckats grovt.
Den känslo mässiga smärtan rusade dom electrisitet i hennes kropp och hon andades tyngre och visade sina tänder i en morrning som steg allt högre samtidigt som hennes tänder blev groteska och hennes fötter och ben sakta förändrades.
De skulle få igen... De skulle lida! De skulle dö! De skulle brinna i helvetets portar! De skulle slitas sönder till inget! De skulle förstöras!
Med ett väldigt skrik av raseri och illska förvandlades hela hennes kropp och skriket blev ett tjut av hat, hunger och förstörelse och ett femtiotal ryttande svarade med henne samtidigt som de skött fram ur buskarna, träden, grässet och gömda skuggorna.
Viki, den jätte lika varulven på tre meter brackade genom portarna till herrgården och de galna berusad ögonen av raseri, fångade in varige halv döda varelse i närheten. Den känsliga nosen kände derass äklande döda lukt med blodets goda järn doft.
Döda! Döda! Döda! Döda dem all!! Skrek hennes egna ord inom henne och utan en tanke flög hon fram.
Ben krosade av hennes väldiga käkar, kroppar slet sönder av hennes väldiga klor, blod sprutade över hennes päls, kött försvan in i hennes stora gap, hennes väldiga kropp for fram som en väldig krigs maskin och hennes offer skrin ekade som musik i hennes öron.
Dö! Dö! Dö! Dö så jag slipper era äkliga närvaro, dö så min eviga smärta få vila, dö så jag får känna min hunger släkas, dö så jag får känna erat hat!
Väggar raserades i hennes fram fart, pistoler med silver skött mot hennes kropp, svärd korsade hennes väg, rusningar krossades under hennes tassar, huvuden slets av. Smärta hon kände eggade henne bara, ökade hennes raseri och gjorde henne galnare. Inget kunde stoppa hennes fram fart och hon skulle fortsätta förstöra, massaker, äta allt i sin väg.
Ty hon var Viki varulven med det ändlösa raseriet som plågoande och det ända hon ville var att ta död på världen ända tills den tog död på henne och hennes blödande trassade själ.
