Lier

Jag darrar, jag skakar, jag håller om mig hårt när jag känner gråten som bryter fram ur mina ögon.
Orden har för länge sedan tappat sin innebörd, de ända jag hör är tonlägget. Tonlägget som slår mig mållös till marken, som får mina sinnen att resa alla sina taggar medan min svaga del försöker gömma sig under.  Det var inte samma förvirrad galna tonlägg som för många år sedan utan den nya anklagande tonen.
Jag kan inget, jag vet inget, jag vill inget... jag kan orden väl, de fans ständigt i mitt huvud. Tryckandes ner hela min varelse i marken. Far hade det tonläget. Det krossade mig, sakta, det spelade inte längre någon roll vad det handlade om, de ända jag kunde hör i mitt huvud var de upprepande orden.
Jag viste att de var fel, jag kunde saker, jag ville saker men jag var också duktig på att vägra saker med min envishet och lata beteende. Så, jag viste att orden var sanna i hela sin innebörd.

Jag vill inget. Det var sant, jag ville inte höra hans tonläge men jag ville inte heller göra vad han bad mig, om det så var för min egen skull. Mina tankar förvandlade dem genast till något negativt, att göra något åt honom, jag viste att jag inte skulle få något för det, bara mer tjat nästa gång jag gjorde något fel eller en gagig röst som sa att jag var duktig.

Jag mins inte datum, jag kommer inte ihåg namn, jag kommer inte ihåg dag, jag kommer knappt ihåg var jag lägger saker även om det står fram för mig. Mitt minne mins bara bra eller dåliga emotionella stunder jag haft, eller texter jag läst, eller bilder jag sett, eller filmer. Allt som var positivt och allt som varit väldigt negativt.

Jag hör endast få ord i en sång, det jag hör är musiken och röstens tonläge. Varför? Kan man fråga sig, varför är jag så fast i tonläget? Det är mycket enkelt. Det var det ända jag kunde höra till slut, mitt medvetande gav up i att försöka tyda hennes ord. Kanske skulle det vara hälsosammare för mitt medvetande att glömma de underligheter som hände, de underligheterna jag hörde, de underligheterna jag mins som var min mor.

Men ändå vill jag inte glömma, jag vet att hon är en del av det jag är nu, en del av problemet en del av lösningen. Ändå är jag så fast i att det måste gå att göra så endast den bra mamman stannar och den andra underliga försvinner, jag vet att de inte går. "Jag är ju fullt frisk" som hon säger, men jag vet annat om hennes friskhet. Nej mamma lilla, tyvärr du är inte helt frisk. Man pratar inte nonsens med osynliga saker, man stirrar inte ut i luften under en konversation, man ringer inte sina barn och gråter över en present, man beter sig inte som en fyraåring i vuxen gestalt. Så är det bara lilla mamma. Kanske är det svårt att förstå, men så är det. Det värsta av allt är nog att du inte upptäckt det själv, din dåliga sida.

Det jag rädds mest, är det fullständiga utlåtandet att hon inte går att bota, liksom de inte går att bota vad hon gjorde mot min syster eller mig. Jag vill fixa det, jag vill ordna det, jag vill inte vara ansvarig längre för att min syster ska växa upp och veta allt det jag inte själv vet eller kan. Det som mödrar lära sina döttrar, sådant som inte män förstår. Jag orkar det inte längre, ändå vet jag inte om jag klarar av att lämna dem åt sitt öde. För snart, mycket snart kommer jag inte vara nära till hands längre.

Jag har vuxit upp, blivit äldre och snart även vuxen. Jag vet inte om det bör glädja mig eller om det är min största skräck, kanske båda.