Lier

Den stora trä dörren i trapp upp gången slog upp under min hand av ett lätt tryck och kylan smekte min kind då jag klev ut på asfallten. Jag andades in den uppfriskande vinden och gick över grässmattan utanför min lägenhets byggnad med sina trevåningar.

Mycket hade hänt sen jag slutade skolan, jag hade skafat mig en ny lägenhet som jag fått hjälp med av min familj som lånat ut och gett mig en hel del möbler, jag hade hjälp av socialen med ekonomin, inget jag var stolt över men så var det, sommarlovet som varit en lång väntan men ändå varit full av upptåg med mina vänner, fram för allt Bea som bott hos mig en del under sommarlovet, min kurator som blivit min kontakt person, mötten som gått fram och tillbaka hos öppenvårds psykiatrin. Ja, ja så var det.
 
Jag har ADHD ett psykikst funktions hinder, inget märkvärdigt egentligen men jag blev fundersam då min psykiatriker först sa det. Men sen tänkte jag på det, läste det och fick det förklarat för mig. Då slog det mig att de var sant, jag hade det: ADHD.
Hur kom jag då fram till att han hade rätt? Jo, jag känner mig själv, jag analyserar mig själv och vet hur jag själv fungerar, ibland kan de nästan vara som om jag har två medvetande gällande det där, ett som tar in de jag gör och analyserar och ett som gör saker som blir ganska förvirrade och snurriga med mer.
Samt känner jag min familj och fram för allt min mor som aldrig medger att hon är sjuk, men jag vet och rästen av familjen vet. Nej lilla mor det är inte normalt att gå runt att viska för sig själv och göra konstiga ljud eller tvätta ständigt. 

Jag knäppte igen jackan samtidigt som jag fick vägen jag skulle korsa i synfältet och jag såg frånvarande på de andra människorna som gick framför mig, på väg till skolor jobb och annat som man bara kunde gissa sig till.

Nej, mycket hade hänt på bara några få månder, något jag både var glad över och utmattade över att tänka på. 
Nu träffade jag en arbetsteraput, min kontakt person en gång i veckan, samt att jag åt medecin var ända dag. Jag var åter igen aktiv i scouterna vilket jag älskade, jag har börjat träffa fler av mina vänner mer, jag går dagligen till något som kallas jobb kontakten som söker praktik platser åt mig för jobb tränning, jag har en aparat som påminer mig om saker jag ska göra och jag planerar en mängd saker för framtiden, mest i scouterna och en del för min egen del.

Jag klev över andra sidan vägen och nickade frånvarande till någon som for förbi på en skateboard samtidigt som jag klev över till parkeringen som jag skulle korsa.

Nej, ibland när jag tänkte på det kändes det som om allt det här "bra" höll på att svälja mig hel. Jag var så van att må lite dåligt, van att vara ensam i en vecka utan att blinka och nu plötsligt skulle jag vara överallt. Det kändes lite som att jag behövde semester från allt de som var på gång, men jag viste att jag måde så mycket bättre en vad jag gjort de senaste åren i mitt liv. Faktum var att jag förmodligen aldrig hade mått så bra i mitt liv överhuvud taget.

Jag log ett äkta leende, något jag hade fått för vana att göra allt mer. Jag måde bra, vist jag var lite stressad och kände mig lite över hopad men jag måde bra. Jag kunde nästan börja gapskratta av lycka då jag bara tänkte på det.

Nu, nu kanske jag hade till och med hade råd med att tänka på saker som jag inte brukade. Nu kanske jag entligen kunde börja tänka mer på sådant som inte involverade min överlevnad. Nu kanske jag kunde börja tänka på vad för arbete jag önska mig, vad jag kunde göra för mig själv och världen, vad jag vill studera, hur jag skulle fina nya folk och kanske till och med se mig om efter någon att älska.
I mina ögon var det som ett mirakel...  Kanske fick jag entligen börja känna mig som en normal människa som inte behövde fundera över hur hon skulle överleva för dagen.

Mitt leende blev bredare samtidigt som jag klev in i nästa dörr som lede in till jobb kontakten samtidigt som jag saktade ner min lyckliga puls.

Det var bara början... Och jag såg redan fram i mot vad som skulle hända här näst.

//Lier

Hej där! Alla intressanta läsare, jag hoppas att ni har haft det trevligt. Själv så går det ju lite upp och ner. *sneglar menande mot förer detta blogg inlägg*
Nå, just nu är är det mycket som händer i mitt liv, för det första ska jag snart börja mitt eget liv, eller hur man nu ska säga. Jag går ur gymnasiet nu, yey för mig!
Jag kommer få en ny lägenhet i min lilla "by" som jag har tänkt att stanna i åtminstone ett år till. Jag kommer att få hjälp från alla möjliga håll av olika myndigheter, psykriatriker, socialen, arbetsförmedlingen och så var det någon form av grupp som skulle hjälpa mig lite med min till varo. Just nu känsdet lite som att mycket händer på en och samma gång men ändå är jag väldigt glad för att det har börjat hända saker och börjat se det posativa i det(som vanligt), vist ibland kan det fortfarande kännas somväldigt mycket så man bara vill gå och gömma sig under täcket men jag ser fortfarande posetiva sidor i saken efter ett tag.

Det jag mest längtar efter tror jag är att få socialisera mig med andra människor igen(socialisera mig mer med andra människor menar jag) . Få dansa lite gammel dans, träna lite, gå på scout mötten igen, börja om med körkortet och få igång lite saker som gör mig gott.
För jag vet att om jag mår bra så mår de runt om mig bra och jag kan koncentrera mig mer på att vara glad och posetiv och lyssna på dem och vara glad med dem och förstå dem.
Nej att dessa hemska skol år är över är så skönt! Det har aldrig varit det att arbetet har varit svårt eller så, nej det har bara varit det att omständigheterna har gjort det dubbelt så svårt och stressen gjort det än nu värre(och förmodligen min psykologiska hälsa även).

Nej livet är lite som en dans, till och från omtumlande då man byter steg eller inte kan sin dans, till att bli en enkel sak som blir allt mer komplicerat i sina steg som fummlas i dans golvet och ju mer man går in stegen ju mer klarar man av situationerna som kan inträffa med fummlande fötter.

Jag hoppas ni har en underbar dag och fortsätter steppa fram i livet. *fniss*

Hej så länge.

Mvh/ Lier

Jag viste att det var jag som hade ropat hjälp och att jag nu höll på att få den. Men verkligheten skrämmer mig i allfall. En dock hade ovisheten varit dubbelt värre. Jag var närmast diagnostiserad... "Du har ADHD det kan jag säga på rak arm." Hade min psykiatriker sagt. Jag stirrade stint upp i himmlen där jag låg närmast slängd på den gammla gröna sandlådan.
Jag skulle få koncentrations medecin, en sorts amfetamin. Jag skulle få en kontakt person, jag skulle ta en hög med tester för både huvud och kropp, jag skulle träffa ytterliggare några psykriatriker.
Det var skrämmande, hela allt ihop. Men ändå var det så skönt, jag kanske skulle få det lite lättare att leva. Ett halv hjärtat leende letade sig upp på mina läppar samtidigt som jag drog ner den gröna dödskalle kepan längre ner över ansiktet så paljeterna glimmade. Mina gråblå ögon festes löst på björken som stod högt över mig, för att sedan snurra upp mot den nästan moln fria himmlen.
Att tänka på sig själv... det var... ansträngande, men ibland var de ändå nödvändigt och skönt. Jag hade tvingat mig själv att tänka allt mer på mitt eget väl befinnan, för att överleva dagen, ändå var det så mycket skönar att tänka på alla de andra och ta hand om dem och hör att det måde bra, att de var på väg upp eller bara att få lägga en arm om dem med sina ord som tröst.
Derass problem som fans i så många olika storlekar i mitt huvud, någon vill träna, någon vill glömma, någon vill rym, någon hade problem med kärleken. De problem tycktes så mycket skönare att hantera en mina egna som jag alltid gjorde för tunga för att bära eller glömmdes snabbt för att tas fram när ensamheten slog till.

De skönast var att höra när de rörde sig framåt, när de hade roligt. Då ler jag. Då känst det som om jag rört mig framåt genom dem.
Långsamt satte jag mig upp för att komma undan den allt mer bränande solen som legat på min bara armar. Den vita t-shirten jag bar var skönt svalkande i hetan och de bärsa smuttsiga pirat byxorna likså. Jag dinglade löst med fötterna där mina röd snörade svart mönstrade konvers fans på plats. De svarta under håret föll lätt ner på min axlar och de naturligt röda håret flimrade i solen. Jag skulle nästan kunnat ha misstagits förr en 16 åring med det utseende ändå var jag 18.
Nej... jag hade mycket att tänka på just nu och skolans sista år var mitt sista bekymer i listan trots att avslutningen hägrade fram för mig. Att bry sig om sådant då man hade så mycket annat att tänka på var närmast befängt i mina tankar, trots att jag viste att det var en sak jag skulle se fram i mot eller åtminstone ta på lite mer på allvar. Men den biten klarar inte riktigt jag, inte förens mina kompisar kommer och ler och min familj som vill se mig stå där, liksom de ville se mig i bal klänning.

Då slår de mig, det är viktigt för dem att se att jag klarade det, att jag ler och att jag mår bra.
Så jag ler och glömmer mina problem för ett tag och njuter av varige blick jag får.
Tanken dalar bort i mitt huvud samtidigt som jag åter igen mins de som nyliggen inträffat och jag suckar lite löst samtidigt som jag klickar på min mobil och sänder ett medelande till min bäste vän som skulle komma om en liten stund. Jag kliar mig lite i huvudet samtidigt som min trötta ögon vänds mot vägen då jag ser en igen känande gestalt, jag ler trött för en sekund samtidigt som jag reser mig upp, griper min påse samtidigt som jag säger att hon inte behöver svara på sms:et för att sedan ge henne en kram.
Jag viste att hon inte var allt för förtjust i mina kramar, men nu behövde jag verkligen en. Lika snabbt som de hänt glider jag undan till hennes sida och börjar gå, samtidigt som orden börjar stapla sig fram ur min trötta mun, liksom det nästan dansar ur hennes, samtidigt som vi går mot centrum av våran lilla by eller om det nu är en pytte stad, sendes framåt hoppandes att våra framtider kommer att se lite mer ljusare ut snart, en dock vet vi, att vi rör oss framåt. Det är det ända som räknas.

Mvh / Lier

p.s skrevs för några veckor sedan.

Senaste tiden, senaste året. Har väl varit lite av en kamp, av att försöka, av att vilja, av att orka gå framåt.
Det är så livet går till, antar jag, ibland är de en kamp, ett krig, innan de blir fred i några sekunder av all denna tid.

Jag tror jag har nåt en liten svaka i mitt krig.
Då de båda armerna har tagit en lite cafe pause och jag kan kravlar upp ur den kletiga leran, viserligen enorm sagta, men jag rör mig för jag har åter funnit ett litet hop av något som inte syns. Det behöver mig, liksom jag behöver det, jag vet inte vad det är, men jag vet att de finns och jag vet att vi skyddar varandra trots att det jag kallar hop kan spricka så lätt.
Men de som håller mig upprätt i mitt huvud är det vi kan kalla tro, jag tror på att jag har hop, jag tror på att glimten i ögon vrån är en ny möjlighet och på så sätt skal jag skrida fram över slagfälltet ut ur leran och in i den vanliga tackten igen.

Fasten att likens hån leende rör sig runt mig och vill få mit hop att blekna, så skal jag se vart ända lik som än nu en erfarenhet, än nu en själ som jag kan bära med mig i minet och föra till en lite säkrare plats.

Min döda kropp andas, min sovande kropp vaknar, mitt leende växer.
Jag känner hop igen.

Det är svårt att komma på en bra väg efter tag.
Du vet, man undviker den krokiga vägen och springer rakt fram i leran. Ibland känns det som att fötterna inte rör sig alls och man står stil och sjunker längre och längre ner så de blir svåre att gå. Långt fram för ser man sitt mål, inte ett utan flera. Några verkar närmare medan andra längre bort, men de är ändå så svåra att nå.
De finns på den krokiga stigen också, men den går inte rakt, därför är den långsam tänker man. De raka är närmare för att den just är rak och leran lägger man inte märket till för en man är fast.
Långsamt försöker man ta sig tillbaka till den krokiga stigen som ibland korsarden andra. Ibland hinner leran stiga upp till ögonen och det är svårt att ta sig upp själv.
Det är då man behöver en hand.

En ledsagare att följa; en stjärna, ett hjärtslag, ett ord, en hand. Att gripa tag i och kämpa sig upp med.
Och det kan vara svårt att finna, åtminstone en man kan följa längre bit innan man trillar dit i den välbekanta leran.

Med denna text menas att jag inte har haft det alldels för lätt på sistone.
Jag brukar gemför mig själv med ett tveeggat blad då jag alltid skadar någon/nåt och mig själv på något vis vad jag en gör. Inte skada skada utan mer känslomässigt, eller de är vad jag tror åtminstone.

För det är så här ser ni, att jag tvivlar på mig själv ganska mycket och har ofta fler en ett val och blir då ganska förvirrad och vill hellre att någon väljer åt mig en att jag möjligen kan ta/göra fel.
T ex Om jag får hör att mina kompisar skal iväg någonstans och vill gärna ha med mig, fast att jag känner just då att jag inte orkar, men jag vet att jag kommer att ha roligt om jag åker. Så förmodligen säger jag ja och sedan när vi väl ska åka, så har jag nog debatterat det är kanske i tre fyra dagar i huvudet ett x antal gånger, så ångrar jag mig plötsligt då jag känner att jag inte orkar. Och sen kommer alla ånger känslor, samt alla skuld känslor.

Nu menar jag inte att det är skälva resa som är problemet nej det är situationen, som att jag inte skulle kunna lägga pålägg på smörgåsen för att känna mig skyldig mot de jag inte åt.... Fast så extremt är det inte....

Nåja för till fället mår jag hyfsat så de får väl duga.

Kramar

Lier