Leva med livet
Jag är inte handikappad.
Men ibland känns det så. Det känns som att jag har tappat mina ögon, förlorat mina ben, förstört min armar och låst min röst och är oförmogen att röra mig en tum utan hjälp.
Det är den värsta känslan som finns. När man inte helt förstår eller hänger med, när man tappar glöden och bara faller, när man blir som ett tomt skal bara stirrande rakt fram utan att veta vart man ska eller vad man ska göra.
När man känner den där känslan… Att jag behöver hjälp.
Men ändå är det något i huvudet, något med känslan som gör att man backar. Varför ska jag ha hjälp? Jag har redan så mycket hjälp… Mer behöver jag väl inte? Jag klarar det här själv!
Och för några ögonblick känner man sig stolt… Men så går man tillbaka till tankarna och upptäcker att så inte är fallet. Man klarar det inte själv.
Det är än av de mer underliga känslorna jag vet och bävar för.
Sen är det känslan när man får hjälp. Lyckan som rusar men ändå hur man skäms och att det känns så fel.
När man får den där hjälpen man behöver fast att det känns som om man borde klarar det man får hjälp med.
Att gå framåt, att se i andra banor, att skapa de som snurrar i tankarna, att tala om det man inte kunde utrycka. Det känns så fel, samtidigt som det är en sådan lättnad.
Jag önskar att jag inte behövde hjälp, jag önskar att jag klara det själv, jag önskar jag orkade ha den driv kraft jag borde ha, jag önskar att jag hade orken att säga något. Men just nu gör jag inte det, just nu vill jag bara vara ifred i mitt lilla hörn av trötthet och somna där.
Drömande om andra saker en vad jag borde göra imorgon, vad jag ska hitta på här näst, vad som ska ske i framtiden.
Nej, just nu vill jag bara vara ifred.
Försöka samla upp de små krafterna jag har i mitt huvud och kanske ta ett steg framåt innan jag somnar igen, samlande krafter för nästan uppvaknade och steg.
Jag är inte handikappad, jag behöver bara ta det lugnt en stund.
Och kanske om ett tag, få lite hjälp.
Runt, runt i en evig Cirkel.
Allt börjar och allt slutar med viljan. Viljan att glömma bort, viljan att göra saker. Viljan att må bra, viljan att må dåligt och viljan att göra det man tror är bäst.
Roligt – Aktiviteter(Scouter, dator, tv, vänner, vad som helst)
Minus Roligt – Görs för att glömma, ’må bra’
Plus Roligt – Görs för att man förtjänar det.
Glömmer - Tid och rum, scheman och undviker saker.
Minus Glömmer – Görs medvetet.
Plus Glömmer – Görs omedvetet.
Försöker - Fixa, ordna, upp, mår bra, känner sig skyldig
Kommer ihåg - Tid, möten, räkningar, städning, vänner
Undviker – ignorerar, rädd, orolig, förvirrad
Misslyckas - går in i sig själv, känna sig skyldig, ge upp
Gömmer sig – I ’minus Roliga’ saker, för att glömma.
Envis – kan bli mer envis på att göra rätt.
Lyckas – Bli glad, må bra, lyckorus
Lugn – lugna ner sig, bli glad, må bra.
Hyperaktiv – för snabb, vill göra massor på engång.
Ordning – Saker faller på plats
Kaos – Allting snurrar.
Mål = Full Kontroll = Lycka
Den stora frågan: Vad för hjälp, vad ska göras, vad ska ordnas? = Hjälp!
Förändring
Av Lier aka Confusedgoldfish/Deadgoldfish
Jag känner en förändring i mig själv, en förändring som både är skrämande och tillfredställande.
En förändring som ger mig mer självförtroende, en förändring som ger mig en röst, en förändring som till låter mig att tänka på mig själv först, en förändring som skrämmer mig på ett helt nytt sätt.
Jag känner kontroll över min vardag, jag känner att jag har en egen vilja som kommer allt mer fram. Det är skrämande. Jag är rädd att jag kommer jaga min vänner på flykt pågrund av den förändring som sker, jag är rädd att jag kommer förändras... Förändras till mig egen människa.
För har jag alltid varit numer två i min värld. Men nu har min andra röst kommit allt mer fram, den som kan säga nej, den som kan säga "Nu har jag fått nog av dit trams.", den hårda rösten som jag alltid stängt in. Det är farsinerande och skrämande. Jag vill dra mig tillbaka, gömma mig för andra människor så de inte ska se förändringen. Men den är där och jag älskar den högre en jag önskar jag gjorde.
Rösten för min oror att göra fel, rösten för oron att skada andra med mina ord, rösten som alltid tigger om förståelse. Har tystas ner. Har sänkts till en annan nivå, den är där men nu går den ihop mer och mer med den andra rösten. Rösten som alltid har haft en vija men aldrig säger något. Nu talar den, både tillsamans med den lilla rösten och över röstande.
Jag älskar det! Jag älskar ljudet av min egen röst som har en vilja, som inte viker sig lika lätt som för, en röst som kan bli arg, en röst som kan visa känslor, en röst som faktist är jag.
Jag önskar hur ni kunde se hur jag sitter och ler fram för datorn över mina egna ord, hur jag sitter och skrattar åt min egoism som jag skulle kalla det.
Jag är en person, jag är mig själv, jag är anorlunda, jag är konstigt, jag är trevlig, jag har dåliga minne, jag älskar att teckna, jag älskar att hjälpa andra och jag är förbanat stolt över mig själv! Något som jag nästan aldrig varit i hela mitt liv utan att jag gjort något bra för någon annan jag.
Jag är stolt, stolt över de faktum att jag är.
Jag är inte stolt över att jag hjälpte en vän, jag är inte stolt över att jag gjort något bra. Nej, nej för engång skull i mitt liv är jag stolt över att jag är jag och det är något helt otroligt.
Genom denna text kanske det tycks att jag har förändrast en hel massa. Det är sant, men jag är fortfarande jag. Jag är den som hjälper till när mina vänner har problem, jag är den som öppnar mina dörrar och säger "stig in när du vill", jag är den som nästan alltid ler och säger konstiga saker, jag är den som aldrig kommer ihåg vart jag läger saker, jag är den som alltid vill ha roligt och göra något.
Jag är Lier och jag är stolt över mig!
Men nu, ha en trevlig dag och vart stolta över att du är den du är, för du är underbara!
Mvh Lier
Nu är det nog!
Boom Boom Satellites.
- Shut up and explode!!!!
"Downfall, and it all falls down
I fall from grace I got your taste
Turn off your mind, unwind
and see how high the cloudy sky
Run away Run away
Leave your lemon drop
Soak it up Soak it up
Won't you crush on me
Run away Run away
Leave your lemon drop
Soak it up Soak it up
Won't you crush on me
Running free Running free
Driving me insane
Shut it down Shut it down
It's about to explode
Run away, Run away, Run away,
Run away...
I think I'm raw so I draw
Just press that button
It's all so good
Now my heart bursts
like a bottle of wine
You lose, you bite your lip
Let it down, Let it down
keep it in your heart
Bring it up, Bring it up
Savor my world
Let it down, Let it down
keep it in your heart
Bring it up, Bring it up
Savor my world
Let it out, Let it out
I make it burn
Bottle up, Bottle up
Count it all joy
Let it down, Let it down, Let it down,
Let it down.........."
Besvikelse ,Förtvivlan, Grått, Illska = Electrisk negativ energi till tusen!
Känslor som för mig är förbjudna att visa upp, känslor som är förbjudet för mig att ha.
Men nu har jag dem! Och jag struntar i vad andra tycker!
Här sitter jag fram för datorn på Job kontakten(som en datasal med folk) och skakar av åter hållna känslor men jag har dem och jag till låter mig att ha dem. Jag har berättat om dem för några av mina vänner, jag har prata med min "chef" på job kontakten om det, jag har ringt min kontakt person. Och jag mår super bra av det!
Att känna hur jag stampar fotten i marken och säger "Nu är det NOG!" I mitt sinne. Att jag känner att nu har min latta sida gått för långt, att mitt springade och gömmande har fått sitt slut! Jag är stolt över mig själv, jag är stolt över att jag för en liten sekund skiter i vad alla andra tycker och vad jag själv tycker och att jag faktist bestämer mig för att nu har jag fått nog och att de krävs en förändring!
Just precis nu känner jag mig oövervinerlig. Det käns som att jag skulle kunna slå ner alla dem som mobbat mig, kallat mig fula namn, inte respekterat mig och visa dem att jag faktist inte bara är en myra som de går att trampa på. Att jag faktist är en person med ett liv, att jag faktist lever, att jag har en egen röst som säger Nej!
Jag känner mig helt underbart självsäker! Det käns som att jag skulle kunna gå ut och skrika ut åt alla som är i närheten att jag äger dem, det käns som att jag skulle kunna göra något idiotiskt och fortfarande må bra över det, det käns som om jag skulle kunna stå upp för mig själv för engång skull! Jag älskar den här känslan!
Adrenalinet som pumpar, hjärtat som slår. Jag har aldrig någonsin känt så här och till låtit det (inte ens då jag blev arg på fyllan). Men nu till låter jag det! Och jag är stolt över att jag funnit en lösning på mitt data beroende jag är stolt över att jag säger de orden jag aldrig säger: "JAG är min egen människa, JAG bestämmer över mitt eget liv och JAG tänker göra någonting åt det och INGET kommer att hindra mig från att resa mig upp igen hur många gånger jag en faller!
Min envishet, min kaxighet, min illska, min röst är det som ekar i mitt huvud och stiger fram mer en någonsin och jag älskar det! Jag älskar verkligen att jag till låter mig själv dena känsla som är så fel, att jag till låter mig själv att vara det fram för folk, att jag inte står och ler, att jag inte ser ut som en zombi och gömmer min känslor, att jag inte går undan. Utan jag konfrontera dem! Står på mig och reser mig upp!
Jag är förbanat stolt över mig själv och det kan ingen ta ifrån mig!
För jag försöker, för jag vill gå uppåt, jag har förändrats, jag har utvecklats och jag ger inte upp och min egen vilja över mig själv kan ingen ta ifrån mig!
*skrattar högt och ler brätt*
Så se upp, för nu stampar jag fotten i marken och säger: Res på er! Stig upp! Gör något! Se glad ut! Va stolt! och gå framåt i livet! För det är bara du som kan göra de stora kliven när det kommer till kritan!
Ha en underbart själv säker dag! *stor leende och glada ögon*
Familjen
En familj.
En familj består av fler individer som älskar varandrar vad som en händer. Det är ett faktum, hur mycket var en annan sak.
Det fins de som hatar varandra så att de nästan kan döda varandra, det fins dem som bråkar ständigt och jämt, det fins de som känner sig helt ensama i sina familjer, de fins de som är så samansvetsade att de nästan inte går att bända loss, de fins de som är helt enkelt bara lever tillsamans.
Det alla har gemensamt är att de aldrig skulle kunna sluta älska vandra hur mycket som en skede, kanske önskar de att de kunde göra det ibland eller att de blev mer älskade.
Familjer är helt enkelt en ganska komplicerad sak. Och det svåraste måste vara att tänka på att en familj inte bara är en sak utan fler personer med olika viljor, olika önskningar, olika tänka, olika känslor och sedan acceptera det.
Där är det svåraste, acceptera och tolerera. Acceptera att saker förändras och tolerara andras viljor och känslor. Det är det som är det svåraste att inse, svåraste att förstå, svåraste att göra. specielt när det är dacks för familjen att börja splitras.
Och de ensama åter igen ska skaffa sig en ny familj, men de kommer alltid veta att de har sin kärn familj kvar, för en familj kan aldrig riktgit splittras. En skön känsla eller kanske en kvävande. Välj själv.
----
Jag är farcinerad över andra människor i genrelt, hur de reagerar, vad de gör och fram för allt varför. Men familjer är något som gör mig nästan en nu mer nyfiken. Varför saker blev som de blev, varför de reagerar som de gör, varför så små saker kan bli så enormt stort och hur de reagerar som individer. Det är ett spel som farcinerar mig till och med i min egen familj.
Om det sker saker i min familj ser jag de dock aldrig direkt i händelsen utan senare upptäcker hur underligt eller bra jag reagerat på en händelse eller ett ord. Det är farcinerande, vi människor är farcinerande.
Livet är farcinerande.
- Lier
Tonlägets oro och lite till
Jag darrar, jag skakar, jag håller om mig hårt när jag känner gråten som bryter fram ur mina ögon.
Orden har för länge sedan tappat sin innebörd, de ända jag hör är tonlägget. Tonlägget som slår mig mållös till marken, som får mina sinnen att resa alla sina taggar medan min svaga del försöker gömma sig under. Det var inte samma förvirrad galna tonlägg som för många år sedan utan den nya anklagande tonen.
Jag kan inget, jag vet inget, jag vill inget... jag kan orden väl, de fans ständigt i mitt huvud. Tryckandes ner hela min varelse i marken. Far hade det tonläget. Det krossade mig, sakta, det spelade inte längre någon roll vad det handlade om, de ända jag kunde hör i mitt huvud var de upprepande orden.
Jag viste att de var fel, jag kunde saker, jag ville saker men jag var också duktig på att vägra saker med min envishet och lata beteende. Så, jag viste att orden var sanna i hela sin innebörd.
Jag vill inget. Det var sant, jag ville inte höra hans tonläge men jag ville inte heller göra vad han bad mig, om det så var för min egen skull. Mina tankar förvandlade dem genast till något negativt, att göra något åt honom, jag viste att jag inte skulle få något för det, bara mer tjat nästa gång jag gjorde något fel eller en gagig röst som sa att jag var duktig.
Jag mins inte datum, jag kommer inte ihåg namn, jag kommer inte ihåg dag, jag kommer knappt ihåg var jag lägger saker även om det står fram för mig. Mitt minne mins bara bra eller dåliga emotionella stunder jag haft, eller texter jag läst, eller bilder jag sett, eller filmer. Allt som var positivt och allt som varit väldigt negativt.
Jag hör endast få ord i en sång, det jag hör är musiken och röstens tonläge. Varför? Kan man fråga sig, varför är jag så fast i tonläget? Det är mycket enkelt. Det var det ända jag kunde höra till slut, mitt medvetande gav up i att försöka tyda hennes ord. Kanske skulle det vara hälsosammare för mitt medvetande att glömma de underligheter som hände, de underligheterna jag hörde, de underligheterna jag mins som var min mor.
Men ändå vill jag inte glömma, jag vet att hon är en del av det jag är nu, en del av problemet en del av lösningen. Ändå är jag så fast i att det måste gå att göra så endast den bra mamman stannar och den andra underliga försvinner, jag vet att de inte går. "Jag är ju fullt frisk" som hon säger, men jag vet annat om hennes friskhet. Nej mamma lilla, tyvärr du är inte helt frisk. Man pratar inte nonsens med osynliga saker, man stirrar inte ut i luften under en konversation, man ringer inte sina barn och gråter över en present, man beter sig inte som en fyraåring i vuxen gestalt. Så är det bara lilla mamma. Kanske är det svårt att förstå, men så är det. Det värsta av allt är nog att du inte upptäckt det själv, din dåliga sida.
Det jag rädds mest, är det fullständiga utlåtandet att hon inte går att bota, liksom de inte går att bota vad hon gjorde mot min syster eller mig. Jag vill fixa det, jag vill ordna det, jag vill inte vara ansvarig längre för att min syster ska växa upp och veta allt det jag inte själv vet eller kan. Det som mödrar lära sina döttrar, sådant som inte män förstår. Jag orkar det inte längre, ändå vet jag inte om jag klarar av att lämna dem åt sitt öde. För snart, mycket snart kommer jag inte vara nära till hands längre.
Jag har vuxit upp, blivit äldre och snart även vuxen. Jag vet inte om det bör glädja mig eller om det är min största skräck, kanske båda.
Jag bestämer...
(min karaktär Kim i visa rollspels forum, från dev )
18 år... Det är vad jag är nu.
Precis nu har jag kommit underfund med att jag faktist bestämer över mitt eget liv, att jag kan välja min egen framtid, att jag kan ta hand om mig själv om jag bara vill, att det är jag som kommer att kämpa.
Jag har inte insett det för en nu.
De känns som om jag är väldigt sen med att upptäcka det. Vad hade hänt om jag förståts det för tre år sen? Hade jag faktist brytt mig om betyg och arbete? Hade jag faktist tagit tag i mina gammla spöken från för tidigare? Antagligen.
Men jag kan inte ändra något som redan varit, nej nu är nu och jag ska försöka göra så gott jag kan av det jag har upptäckt och lärt.
Planera vecka efter vecka månad efter månad, förbereda mig på vad som komma skal. Jag kommer förmodligen aldrig vara beräd på allt som kommer att hända, men man kan ju alltid försöka.
Ett gott råd till dem som levt i en dröm värld som jag har gjort i många år.
Vakna och se er omkring. Börja planera vad som sker med dina timmar och dar, börja tänk på vad det är du gillar och vad du vill göra. Det fins så mycket att välja på, jag vet, men börja ändå fundera. Man kan alltid ändra sig, alltid göra något bättre, om du gör fel engång så res dig upp igen och gör det igen.
Dessa råd är både till mig själv och dem som kanske anser att de verkar klokt, om nu en vimsig 18 åring kan vara det.
Vuxen och barn
Jag anser mig ha fler personligheter än en, eller att jag åtminstone skiftar väldigt i mitt betende.
Vist, som alla andra skiftar jag beroende på vilka jag är med eller situation eller humör. Men ändå har jag några personligheter som jag ständigt åter kommer till.
Barnet -
Barnet i mig, har en tendens att alltid tryta efter uppmärksamhet och bekräftelse och om den inte får det blir den lätt små sur. Svarsjuka är inte en ovanlighet och göms enkelt bakom en fasad. Nyfikenheten och intresse över saker gör att ögronen tindrar obehärsakt och lyssnar i härdigt som om man läste en saga.
Den vuxna -
Den vuxna individen, tar ansvaret och kliver lätt fram och pratar med främlingar och uppskattar att prata med äldre människor en den själv gjärna över 25. Den tar reson och tänker för de mesta en del när den agerar och väntar på att någon annan skal svara på frågor som den redan vet svaret på, ger andra en skans.
Osynliga -
Den osynliga jag tror sig för de mesta vara osynlig då den glider undan gemenskapen och ställer sig i utkanten och väntar på en inbjudan. I ensama stunder drar den sig djupt in i sig själv och tänker på saker från de för gånga och nyliggen som gjort den upprör eller arg. Teckningarna den här ritar blir ofta macabra eller toma utan att den tänker på det, vilket på ett underligt vis gör den glad.
Glada -
Glada jag, är en person som skrattar lätt och drar gjärna in personer som verkar ensama eller intressanta i diskutioner. Endå är den otroligt blyg för mer närgånga närmanden och skämtar lätt bort den med lätta ord. Att finna intresse för nån är otroligt enkelt samtidigt som dens hjärna har försvunnit och klumpiga saker eller svammel till kommer lätt fram.
charmerande komentarer är en av de största svagheterna och kan få den här att rodna upp över öronen.
Kaos -
Kaos jag är när bäggaren rinner över eller är på väg. Den ligger precis på kanten och fräser åt allt och alla eller gråtter för minsta lilla. Gjärna springer den ifrån de väldiga saker som bolmar upp inom den och skriker för de mesta ord som den senare kommer på är rent trams eller inte sant. Den här personen skulle kunna vara våldsam om den inte höll i spärarna hårt.
Dessa "personligheter" skiftar på mindre än en sekund och kan dycka upp och försvinna lika lätt som en elektrisk elektron i hjärnana. Närmast alldrig håller en personlighet mer en tre sekunder och om de gör beror det helt åch hållet på humör, sällskap och andra omständigheter.
Nu tror ni kanske att jag är lite knäpp eller så, enkelt sätt så kan jag säga att jag kanske är det. Men högst troligen inte. Jag tänker nog bara på ett udda sätt en andra och granskar varje tum av mig själv, var sig jag vill eller inte.
Jag hoppas ni tyckt att det här har varit intressant eller roligt eller hjälpsamt eller något annat.
Det var åtminstone - konstigt nog, roligt att skriva.
Ha en bra dag och skriv gjärna en komentar.
MVH
Lier
Beroende...?
|
|
Ja, det är det jag mer eller mindre konstaterat för mig själv att jag är. Spelberoende.
Inte den där typen som spelar bort sina pengar på poker, eller den som endast spelar. Nej, man kan nog säga att jag är Databeroende. Vilket inte är mycket bättre.
När jag är i skolan är jag för de mesta trött och orkar inte göra saker, trots att jag kanske kan det läraren står och säger, det beror på sömnbrist. Om man sitter vid datorn till ca 23 - 01 från 15-16, så är det ganska logiskt att man inte mår bra.
Jag har försökt låta bli att gå till något som håller mig "aktiv" där jag kan få tag på de. Men om jag inte sitter vid datorn, så hamnar jag vid tv och om inte tv så läser jag en bok. Vilket inte gör någon som helst skillnad egentligen, en bok är nog de som är bättre men jag vet att om jag läger ner boken kommer jag dras till något av de andra.
Jag har en hel del fantasi i mitt huvud och de kommer ut genom mina texter jag skriver och alla de teckningar jag ritar. Och om jag inte fick göra något av de eller prata om de skulle jag nog ärligt tala bli tokig, där av en till sak som drar mig till datorn.
Om jag skulle välja mellan det och datorn, skulle de automatisk bli datorn trots att jag kansk hämskt gjärna vill göra det andra.
Helt säker är jag inte på det här, men jag hoppas delvis att jag är beroende och det här inte är en nu en undan flykt till varför jag inte verkar kunna ta ansvar försaker och bara vill stänga in mig själv i en liten låda.
Och den sista saken jag vil säga är nog.
Oyasuminasai.
= God natt (to sleep)
// Lier
Och så var det med den sak...
Men de man kan göra är att säga fel ord, klanta sig, vara dum och inte tänka riktigt.
Det är inte lika svårt, men det är inte bättre.
Och ibland kan det jhu vara så att man upptäcker de där men kan inget säga.
Det är verkligen förargligt hur livet kan vända och vrida på sig, man blir vist aldrig nöjd.
Vare sig med sig själv eller andra.
Antigen är man för liten eller för stor, eller ett mellanting och då är man tydligen tråkig enligt livet, så de funkar inte.
Sen var de ju fröken Gracil med den spetsiga näsa och herr Kling med svärande ord som man alltid gick och retade sig på det går ju inte försig och herr Grå ser man aldrigt till.
Det är vist så vi är, vi och livet, man kan ju undra ibland om det är livet som har anpassat sig för oss eller om vi anpassar oss efter det. Jag tycker nog synd om båda isåfall.
För livet är nog aldrig riktigt enkel. Och männskan kan man ju säga en del om, skapar krig och petar sig i näsan och senare kommer livet och rullar över en med ett hjul "Och då är de klippt" säger nog Döden med sax i hand.
Nej, det är nog inte helt enkelt de där med att exitera men som den eviga optemisten sa "Man får göra så gott man kan så länge man lever" vilket synikern tyckte va hemskt otrevilg och gav denne en ner stirrande blick med orden "Leva? Aldrig! Inte över min döda kropp och de motte nog bli snart"
Jag undrade just vad mellantinget sa...
Nåja Hej Hej så länge hoppas ni tyckte de va kul och filosfiskt som en säckpotatis! =)
/Lier
Deprimerad, Emo, Nedstämnd
| nedstämd | : | tryckt, nedslagen, nere, nedbruten, depressiv, olustig, håglös, letargisk, under isen, missmodig, i olag, uppriven, nervös, modstulen |
Deprimerad... Deprimerad. Det är de ordet jag hatar mäst.
"Jag e deprimerad." "Gha, orkar inte är deprimerad." "Nej, jag har en deprition." "Jho men du är nog lite deprimerad."
Jag gillar inte de ordet, det är för... negativt, för kladigt, för konstigt. Det är va det är.
Så, nu slog jag upp de i lexikonet och fick upp en massa ord man kunde använda istället. Nedstämnd, vist låter det bättre? De låter i allfall inte som en sjukdom så man behöver sitta inne i en karantän som Deprimerad gör.
Modstulen, de ordet gillar jag också. Det är nog lite så man är nu, litet mellan ting. Varken glad eller ledsen, bestämnd eller osäker, mår inte bra men bra. Jho, då är det nog just nu.
Fast, så har de nog varit jämnt, åtminståne i ett litet hörn, de bara växer ibland och slukar en.
Annars fins de ju allas favorit ord, Emo = Emotionel.
Jag tycker visa Emosar är söt. Små saker som tror dom inte syns där dom går runt, men de gör dom viste, åtminståne om man håller utkick men jag gillar inte dom där Emo som alltid är negativ och sura, eller dom där som låsas vara Emo. Det är bara löjligt.
Om jag skulle plasseras i ett Emo fack så är jag nog bara en som klär mig lite så och mår lite så ibland. Det är i varige fall vad jag tror, fast jag har ingen större koll på om man måste lyssna på nån music, använda ett vist kläddes märke och ha håret på ett vist vis. Isåfall är jag nog ganska ur spel, när det gäller sånt.
Men hur som haver så tror jag jag är lite Emo åtminståne, eller lite nestämnd, lite låg. Det är ju bara ett hörn av mig.
Alla är vi så mycket mer en ett fack. Och nu blandar jag ihop det som vanligt. Så, jag slutar nu så får vi se om jag skriver mer sen.
Hej så länge! =)
/ Lier
Okänd Identitet
från google.
Toffel, det är nog rätta ordet för att berätta vad jag är ibland, viserligen tycker jag om att vara toffel efter som jag är så in gåd. Så vad menas med en toffel? Jo, en person som mer eller mindre aldrig säger nej och låter folk bossa omkring med en, det är typ en toffel, eller ivarige fall en sorts toffel.
Jag är en sån toffel och lite till, slinker gärna undan bekymret att bestäma själv efter som min egna vilja är så svårt att finna på och ingen vill väl vänta tills jag finner den för att välja en chips påse i ica butiken. Dessutom, va händer om jag väljer fel? Vad händer om dom som går i mig blir arg eller missnöjd? Det är en av de många saker jag är rädd för, för jag är ju blott en toffel med håll vid stor tån.
Jag och jag själv
För många år sen försvann min identitet, det var då jag blev numer 2.
Den som hyllar numer 1 i varige steg, iakttar och beaktar den andres vilja för att ta reda på vad bästa valet är för att godtyckas av numer 1.
Det är något jag gör automatiskt nu, går in i rollen som numer 2 och försöker undvika att ta plats.
När numer 1 sviktar kommer alltid numer 2 att resa den upp, för att få ett godkännande, en bekräftelse, har all möda varit värt det?
Så, vad gör numer 2 när den är ensam?
Då rädds den över vad alla dess numer 1 tänker, rädd för att glömmas bort och inte vara någon alls längre, rädd för alla okända känslor den inte vågar känna utan numer 1s godkännande.
Det trodde jag inte var ett problem, att jag var som en symbios beroende av en annan liksom den var beroende av mig.
Jag trodde inte jag behövde ett jag, de fans så många som kunde vara det åt mig.
Så nu försöker jag, skaffa mig ett jag, men det är svårt, riktigt svårt. Det är så lätt glida tillbaka till numer 2, så mycket enklare, så mycket gladare.
För om jag skal bli ett jag och ingen siffra alls, måste jag tampas med känslor jag aldrig känt och ignorerat och kasta mig ut i det vi kallar liv.
Därför är jag rädd, ack så rädd men det här måste jag göra själv, ingen annan kan göra det åt mig eller hjälpa mig utan att få en siffra och krona i mitt huvud.
Numer 2 måste bli en numer 1 för att kunna bli ett jag och sig själv. Det kommer att vara en svår uppgift för mig just idag och kanske imorgon. Men när jag är över kommer jag veta att jag inte kommer ner lika djupt igen. Och med lite tur kanske jag kan hitta mitt jag i mörkret, hållandes en ensam lyckta, letande efter mig.
Det är åtminstone det jag hoppas på om jag inte gör det, går jag under.
"sry folks a bit gloomy today"
Lier
