Lier

Hej där! Alla intressanta läsare, jag hoppas att ni har haft det trevligt. Själv så går det ju lite upp och ner. *sneglar menande mot förer detta blogg inlägg*
Nå, just nu är är det mycket som händer i mitt liv, för det första ska jag snart börja mitt eget liv, eller hur man nu ska säga. Jag går ur gymnasiet nu, yey för mig!
Jag kommer få en ny lägenhet i min lilla "by" som jag har tänkt att stanna i åtminstone ett år till. Jag kommer att få hjälp från alla möjliga håll av olika myndigheter, psykriatriker, socialen, arbetsförmedlingen och så var det någon form av grupp som skulle hjälpa mig lite med min till varo. Just nu känsdet lite som att mycket händer på en och samma gång men ändå är jag väldigt glad för att det har börjat hända saker och börjat se det posativa i det(som vanligt), vist ibland kan det fortfarande kännas somväldigt mycket så man bara vill gå och gömma sig under täcket men jag ser fortfarande posetiva sidor i saken efter ett tag.

Det jag mest längtar efter tror jag är att få socialisera mig med andra människor igen(socialisera mig mer med andra människor menar jag) . Få dansa lite gammel dans, träna lite, gå på scout mötten igen, börja om med körkortet och få igång lite saker som gör mig gott.
För jag vet att om jag mår bra så mår de runt om mig bra och jag kan koncentrera mig mer på att vara glad och posetiv och lyssna på dem och vara glad med dem och förstå dem.
Nej att dessa hemska skol år är över är så skönt! Det har aldrig varit det att arbetet har varit svårt eller så, nej det har bara varit det att omständigheterna har gjort det dubbelt så svårt och stressen gjort det än nu värre(och förmodligen min psykologiska hälsa även).

Nej livet är lite som en dans, till och från omtumlande då man byter steg eller inte kan sin dans, till att bli en enkel sak som blir allt mer komplicerat i sina steg som fummlas i dans golvet och ju mer man går in stegen ju mer klarar man av situationerna som kan inträffa med fummlande fötter.

Jag hoppas ni har en underbar dag och fortsätter steppa fram i livet. *fniss*

Hej så länge.

Mvh/ Lier

Jag viste att det var jag som hade ropat hjälp och att jag nu höll på att få den. Men verkligheten skrämmer mig i allfall. En dock hade ovisheten varit dubbelt värre. Jag var närmast diagnostiserad... "Du har ADHD det kan jag säga på rak arm." Hade min psykiatriker sagt. Jag stirrade stint upp i himmlen där jag låg närmast slängd på den gammla gröna sandlådan.
Jag skulle få koncentrations medecin, en sorts amfetamin. Jag skulle få en kontakt person, jag skulle ta en hög med tester för både huvud och kropp, jag skulle träffa ytterliggare några psykriatriker.
Det var skrämmande, hela allt ihop. Men ändå var det så skönt, jag kanske skulle få det lite lättare att leva. Ett halv hjärtat leende letade sig upp på mina läppar samtidigt som jag drog ner den gröna dödskalle kepan längre ner över ansiktet så paljeterna glimmade. Mina gråblå ögon festes löst på björken som stod högt över mig, för att sedan snurra upp mot den nästan moln fria himmlen.
Att tänka på sig själv... det var... ansträngande, men ibland var de ändå nödvändigt och skönt. Jag hade tvingat mig själv att tänka allt mer på mitt eget väl befinnan, för att överleva dagen, ändå var det så mycket skönar att tänka på alla de andra och ta hand om dem och hör att det måde bra, att de var på väg upp eller bara att få lägga en arm om dem med sina ord som tröst.
Derass problem som fans i så många olika storlekar i mitt huvud, någon vill träna, någon vill glömma, någon vill rym, någon hade problem med kärleken. De problem tycktes så mycket skönare att hantera en mina egna som jag alltid gjorde för tunga för att bära eller glömmdes snabbt för att tas fram när ensamheten slog till.

De skönast var att höra när de rörde sig framåt, när de hade roligt. Då ler jag. Då känst det som om jag rört mig framåt genom dem.
Långsamt satte jag mig upp för att komma undan den allt mer bränande solen som legat på min bara armar. Den vita t-shirten jag bar var skönt svalkande i hetan och de bärsa smuttsiga pirat byxorna likså. Jag dinglade löst med fötterna där mina röd snörade svart mönstrade konvers fans på plats. De svarta under håret föll lätt ner på min axlar och de naturligt röda håret flimrade i solen. Jag skulle nästan kunnat ha misstagits förr en 16 åring med det utseende ändå var jag 18.
Nej... jag hade mycket att tänka på just nu och skolans sista år var mitt sista bekymer i listan trots att avslutningen hägrade fram för mig. Att bry sig om sådant då man hade så mycket annat att tänka på var närmast befängt i mina tankar, trots att jag viste att det var en sak jag skulle se fram i mot eller åtminstone ta på lite mer på allvar. Men den biten klarar inte riktigt jag, inte förens mina kompisar kommer och ler och min familj som vill se mig stå där, liksom de ville se mig i bal klänning.

Då slår de mig, det är viktigt för dem att se att jag klarade det, att jag ler och att jag mår bra.
Så jag ler och glömmer mina problem för ett tag och njuter av varige blick jag får.
Tanken dalar bort i mitt huvud samtidigt som jag åter igen mins de som nyliggen inträffat och jag suckar lite löst samtidigt som jag klickar på min mobil och sänder ett medelande till min bäste vän som skulle komma om en liten stund. Jag kliar mig lite i huvudet samtidigt som min trötta ögon vänds mot vägen då jag ser en igen känande gestalt, jag ler trött för en sekund samtidigt som jag reser mig upp, griper min påse samtidigt som jag säger att hon inte behöver svara på sms:et för att sedan ge henne en kram.
Jag viste att hon inte var allt för förtjust i mina kramar, men nu behövde jag verkligen en. Lika snabbt som de hänt glider jag undan till hennes sida och börjar gå, samtidigt som orden börjar stapla sig fram ur min trötta mun, liksom det nästan dansar ur hennes, samtidigt som vi går mot centrum av våran lilla by eller om det nu är en pytte stad, sendes framåt hoppandes att våra framtider kommer att se lite mer ljusare ut snart, en dock vet vi, att vi rör oss framåt. Det är det ända som räknas.

Mvh / Lier

p.s skrevs för några veckor sedan.