Lier

Den stora trä dörren i trapp upp gången slog upp under min hand av ett lätt tryck och kylan smekte min kind då jag klev ut på asfallten. Jag andades in den uppfriskande vinden och gick över grässmattan utanför min lägenhets byggnad med sina trevåningar.

Mycket hade hänt sen jag slutade skolan, jag hade skafat mig en ny lägenhet som jag fått hjälp med av min familj som lånat ut och gett mig en hel del möbler, jag hade hjälp av socialen med ekonomin, inget jag var stolt över men så var det, sommarlovet som varit en lång väntan men ändå varit full av upptåg med mina vänner, fram för allt Bea som bott hos mig en del under sommarlovet, min kurator som blivit min kontakt person, mötten som gått fram och tillbaka hos öppenvårds psykiatrin. Ja, ja så var det.
 
Jag har ADHD ett psykikst funktions hinder, inget märkvärdigt egentligen men jag blev fundersam då min psykiatriker först sa det. Men sen tänkte jag på det, läste det och fick det förklarat för mig. Då slog det mig att de var sant, jag hade det: ADHD.
Hur kom jag då fram till att han hade rätt? Jo, jag känner mig själv, jag analyserar mig själv och vet hur jag själv fungerar, ibland kan de nästan vara som om jag har två medvetande gällande det där, ett som tar in de jag gör och analyserar och ett som gör saker som blir ganska förvirrade och snurriga med mer.
Samt känner jag min familj och fram för allt min mor som aldrig medger att hon är sjuk, men jag vet och rästen av familjen vet. Nej lilla mor det är inte normalt att gå runt att viska för sig själv och göra konstiga ljud eller tvätta ständigt. 

Jag knäppte igen jackan samtidigt som jag fick vägen jag skulle korsa i synfältet och jag såg frånvarande på de andra människorna som gick framför mig, på väg till skolor jobb och annat som man bara kunde gissa sig till.

Nej, mycket hade hänt på bara några få månder, något jag både var glad över och utmattade över att tänka på. 
Nu träffade jag en arbetsteraput, min kontakt person en gång i veckan, samt att jag åt medecin var ända dag. Jag var åter igen aktiv i scouterna vilket jag älskade, jag har börjat träffa fler av mina vänner mer, jag går dagligen till något som kallas jobb kontakten som söker praktik platser åt mig för jobb tränning, jag har en aparat som påminer mig om saker jag ska göra och jag planerar en mängd saker för framtiden, mest i scouterna och en del för min egen del.

Jag klev över andra sidan vägen och nickade frånvarande till någon som for förbi på en skateboard samtidigt som jag klev över till parkeringen som jag skulle korsa.

Nej, ibland när jag tänkte på det kändes det som om allt det här "bra" höll på att svälja mig hel. Jag var så van att må lite dåligt, van att vara ensam i en vecka utan att blinka och nu plötsligt skulle jag vara överallt. Det kändes lite som att jag behövde semester från allt de som var på gång, men jag viste att jag måde så mycket bättre en vad jag gjort de senaste åren i mitt liv. Faktum var att jag förmodligen aldrig hade mått så bra i mitt liv överhuvud taget.

Jag log ett äkta leende, något jag hade fått för vana att göra allt mer. Jag måde bra, vist jag var lite stressad och kände mig lite över hopad men jag måde bra. Jag kunde nästan börja gapskratta av lycka då jag bara tänkte på det.

Nu, nu kanske jag hade till och med hade råd med att tänka på saker som jag inte brukade. Nu kanske jag entligen kunde börja tänka mer på sådant som inte involverade min överlevnad. Nu kanske jag kunde börja tänka på vad för arbete jag önska mig, vad jag kunde göra för mig själv och världen, vad jag vill studera, hur jag skulle fina nya folk och kanske till och med se mig om efter någon att älska.
I mina ögon var det som ett mirakel...  Kanske fick jag entligen börja känna mig som en normal människa som inte behövde fundera över hur hon skulle överleva för dagen.

Mitt leende blev bredare samtidigt som jag klev in i nästa dörr som lede in till jobb kontakten samtidigt som jag saktade ner min lyckliga puls.

Det var bara början... Och jag såg redan fram i mot vad som skulle hända här näst.

//Lier