Epicac
(den här "novell ideen" har jag snot från en riktigt novell med samma namn på eng)
Regn, regn av tusen molekylära strukturer av atomer och elektroner var vad det egentligen var, H2O som de hete. Men de kallade det Regn, en mängd av droppar som föll från molnen som var kondenserat H2O, som de just precis kallade Moln.
Det kunde han enkelt räkna ut samma sak som att han viste vad 127 473 466 333 - 487 263 var, men han viste inte vad de där andra sakerna betydde, inte i medvetandet åtminstone, varför gillade man när någon rörde vid en? Varför blev man arg? Han kunde komma på tusen svar på dessa frågor men ändå inte riktigt förstå dom.
"Du kommer aldrig att kunna förstå oss helt, Epi, de gör inte ens vi" Han hade funderat på dom orden, många gånger, hur kunde man inte förstå sig själv? Han viste precis vad han var, vad alla chipen i hans kropp gjorde, vad varige bult kunde få honom att göra och känna. Men dom, de av kött och blod, förstod sig inte på sig själva? Det var det som var makalöst.
Det var en av de gåtor han inte kunde finna svar på i sin databank.
Därför hade han rymt, för att ta reda på mer, lära sig mer om det han inte förstod.
En medel lång gestalt stod tyst och såg på dem som gick förbi i regnet, klädd väldigt enkelt och medelmåttigt, jeans, en svart t-shirt med nå vit märke på och en enkelt jeans jacka som inte var särskilt bra för det ner kylda regnet. Det korta svarta håret låg stripigt mot hans ansikte, han liknade en vanlig yngling, men de var ju inte helt sant, han var E.p.i.c.a.c en robot en dator under ett syntetiskt skal som liknade människans. Han hade kostat en smärre förmögenhet för militären och nu vill de gärna ha tillbacka honom, de enda som avslöjade att han var en dator var en numerkoden och bokstäverna EPICAC som nu befann sig under hans hår i nacken.
Huvudet rörde sig sakta från ena sidan mot en andre som en radar, letandes efter saker han inte viste om, de som hade gjort att han rymt. Doktorerna hade varit trevliga tyckte han, men de hade han programmerats in att tycka och kunde inte säga annat, de hade lärt honom allt man bör veta om man är människa, hur man åt, sov, gick, sprang, hoppade allt det där genom chipen, visserligen hade han fått göra diverse tester varige gång för att de skulle se hur han utväxlades. Han vara bara en basisk robot, en som gjorde små saker som de flesta matematikerna tycke va otroligt farsinerande och skulle med tiden bli en utveckla strids typ antagligen.
Epicacs blick fastnade på två stycken människor, av skanningen att döma, en kvinna och man. Med vanna steg rörde han sig genom folkmassan och undvek människorna nästan lite för enkelt. Vad skulle mannen och kvinnan göra? Han hade registrerat vis intimitet mellan dem, vilket fick några av han spärrar att sättas in men han borta kopplade dem. Han ville veta, ville förstå.
