Lier

Jag viste att det var jag som hade ropat hjälp och att jag nu höll på att få den. Men verkligheten skrämmer mig i allfall. En dock hade ovisheten varit dubbelt värre. Jag var närmast diagnostiserad... "Du har ADHD det kan jag säga på rak arm." Hade min psykiatriker sagt. Jag stirrade stint upp i himmlen där jag låg närmast slängd på den gammla gröna sandlådan.
Jag skulle få koncentrations medecin, en sorts amfetamin. Jag skulle få en kontakt person, jag skulle ta en hög med tester för både huvud och kropp, jag skulle träffa ytterliggare några psykriatriker.
Det var skrämmande, hela allt ihop. Men ändå var det så skönt, jag kanske skulle få det lite lättare att leva. Ett halv hjärtat leende letade sig upp på mina läppar samtidigt som jag drog ner den gröna dödskalle kepan längre ner över ansiktet så paljeterna glimmade. Mina gråblå ögon festes löst på björken som stod högt över mig, för att sedan snurra upp mot den nästan moln fria himmlen.
Att tänka på sig själv... det var... ansträngande, men ibland var de ändå nödvändigt och skönt. Jag hade tvingat mig själv att tänka allt mer på mitt eget väl befinnan, för att överleva dagen, ändå var det så mycket skönar att tänka på alla de andra och ta hand om dem och hör att det måde bra, att de var på väg upp eller bara att få lägga en arm om dem med sina ord som tröst.
Derass problem som fans i så många olika storlekar i mitt huvud, någon vill träna, någon vill glömma, någon vill rym, någon hade problem med kärleken. De problem tycktes så mycket skönare att hantera en mina egna som jag alltid gjorde för tunga för att bära eller glömmdes snabbt för att tas fram när ensamheten slog till.

De skönast var att höra när de rörde sig framåt, när de hade roligt. Då ler jag. Då känst det som om jag rört mig framåt genom dem.
Långsamt satte jag mig upp för att komma undan den allt mer bränande solen som legat på min bara armar. Den vita t-shirten jag bar var skönt svalkande i hetan och de bärsa smuttsiga pirat byxorna likså. Jag dinglade löst med fötterna där mina röd snörade svart mönstrade konvers fans på plats. De svarta under håret föll lätt ner på min axlar och de naturligt röda håret flimrade i solen. Jag skulle nästan kunnat ha misstagits förr en 16 åring med det utseende ändå var jag 18.
Nej... jag hade mycket att tänka på just nu och skolans sista år var mitt sista bekymer i listan trots att avslutningen hägrade fram för mig. Att bry sig om sådant då man hade så mycket annat att tänka på var närmast befängt i mina tankar, trots att jag viste att det var en sak jag skulle se fram i mot eller åtminstone ta på lite mer på allvar. Men den biten klarar inte riktigt jag, inte förens mina kompisar kommer och ler och min familj som vill se mig stå där, liksom de ville se mig i bal klänning.

Då slår de mig, det är viktigt för dem att se att jag klarade det, att jag ler och att jag mår bra.
Så jag ler och glömmer mina problem för ett tag och njuter av varige blick jag får.
Tanken dalar bort i mitt huvud samtidigt som jag åter igen mins de som nyliggen inträffat och jag suckar lite löst samtidigt som jag klickar på min mobil och sänder ett medelande till min bäste vän som skulle komma om en liten stund. Jag kliar mig lite i huvudet samtidigt som min trötta ögon vänds mot vägen då jag ser en igen känande gestalt, jag ler trött för en sekund samtidigt som jag reser mig upp, griper min påse samtidigt som jag säger att hon inte behöver svara på sms:et för att sedan ge henne en kram.
Jag viste att hon inte var allt för förtjust i mina kramar, men nu behövde jag verkligen en. Lika snabbt som de hänt glider jag undan till hennes sida och börjar gå, samtidigt som orden börjar stapla sig fram ur min trötta mun, liksom det nästan dansar ur hennes, samtidigt som vi går mot centrum av våran lilla by eller om det nu är en pytte stad, sendes framåt hoppandes att våra framtider kommer att se lite mer ljusare ut snart, en dock vet vi, att vi rör oss framåt. Det är det ända som räknas.

Mvh / Lier

p.s skrevs för några veckor sedan.