Lier

Men ibland känns det så. Det känns som att jag har tappat mina ögon, förlorat mina ben, förstört min armar och låst min röst och är oförmogen att röra mig en tum utan hjälp.

Det är den värsta känslan som finns. När man inte helt förstår eller hänger med, när man tappar glöden och bara faller, när man blir som ett tomt skal bara stirrande rakt fram utan att veta vart man ska eller vad man ska göra.
När man känner den där känslan… Att jag behöver hjälp.

Men ändå är det något i huvudet, något med känslan som gör att man backar. Varför ska jag ha hjälp? Jag har redan så mycket hjälp… Mer behöver jag väl inte? Jag klarar det här själv!
Och för några ögonblick känner man sig stolt… Men så går man tillbaka till tankarna och upptäcker att så inte är fallet. Man klarar det inte själv.

Det är än av de mer underliga känslorna jag vet och bävar för.
Sen är det känslan när man får hjälp. Lyckan som rusar men ändå hur man skäms och att det känns så fel.

När man får den där hjälpen man behöver  fast att det känns som om man borde klarar det man får hjälp med.
Att gå framåt, att se i andra banor, att skapa de som snurrar i tankarna, att tala om det man inte kunde utrycka. Det känns så fel, samtidigt som det är en sådan lättnad.

Jag önskar att jag inte behövde hjälp, jag önskar att jag klara det själv, jag önskar jag orkade ha den driv kraft jag borde ha, jag önskar att jag hade orken att säga något. Men just nu gör jag inte det, just nu vill jag bara vara ifred i mitt lilla hörn av trötthet och somna där.
Drömande om andra saker en vad jag borde göra imorgon, vad jag ska hitta på här näst, vad som ska ske i framtiden.
Nej, just nu vill jag bara vara ifred.
Försöka samla upp de små krafterna jag har i mitt huvud och kanske ta ett steg framåt innan jag somnar igen, samlande krafter för nästan uppvaknade och steg.  

Jag är inte handikappad, jag behöver bara ta det lugnt en stund.
Och kanske om ett tag, få lite hjälp.