Lier

Hej där.

 

Nu var det ett tag sen jag skrev här omkring.

Så egentligen borde jag berätta om allt som hänt sen sist.(eller åtminstone "höjdpunkterna") Men ärligt talat så känner jag inte riktigt för det just nu. 

Så ni får hålla er till godo med vad som tumlar fram ur mina sega tankar idag.

 

Just nu skulle jag säga att jag är frusterade över hur vilsen jag känner mig.

Specielt med tanke på hur löjligt det är att känna så när stigen är rakt fram för mig.

Utmarkerad med en ale av vackra träd av all de slag, med åkrar på vardera sida som lyser gyllene och med solen som vandra över horisonten så skuggorna faller lätt mot marken och gör stigen ännu tydligare med vackra konturer av små stenar som ligger här och var och små blomster tränger sig fram längs vägkanten tillsammans med diverse ängsblommor.

Trots det står jag där, mitt på vägen, handfallen.

Man skulle ju tro att väg valet var enkelt, det fins ju ändå bara en väg. Men nej jag bara står där, obrydd i färgerna omkring mig.

Inte ens det faktum att min pakning som vägt mer än jag själv plötsligt käns lätt som en fjäder tycks inte heller hjälpa mig att gå ett steg eller två fram.

Nej, jag står där hålögt och undrar: Vilket håll tar jag nu? 

 

Kanske är det friheten i väg valet som gör mig vilsen,

kanske är det möjligheterna som blomstar längskanterna som gör mig förvirrad,

kanske är det räddslan för det okända efter vägen som gör mig tveksam,

kanske intalar jag mig själv att det är säkrare att vara vilsen,

eller kanske är det tanken på att det kan finnas en annan väg som jag har glömmt.

 

 

Ibland undrar jag om det inte skulle vara lättare att smitta ifrån det där ansvaret man har över sin egen berättelse.

Det skulle vara så mycket lättare att bara lumpa över det på någon och säga "Här! Här har du en massa ord, ider och karaktärer, nu får du fixa rästen!" även om texten stod på ett språk som bara man själv knappt förstod. 

Om man slapp välja genre till sin egen berättelse och så blev det bara den genre det blev.

Om man slapp skriva meningar och stav ord så, så dem blev begrippliga eller rent av obegrippliga.

Om man slapp, ja, hela alltet.

 

Men nej, innerst inne skulle jag nog aldrig vilja lämna över min berättelse till någon annan. Även om jag önskade ibland att världen inte var så full av möjligheter som den är, att det var simplare att välja, bestäma, ordna, allt det där som ska till för att min berättelse skall exitera.