Lier

Först var det bara två okända individer jag hade att göra med, en trästock med rött skägg som tror allt är så enkelt och en lite apa med rött långt hår som jag var tvugen att ta hand om för trästocken inte gör det.
Okända tack vare att vi slutat med de där små sakerna som att åka ut tillsamans och göra något. Okända tack vare att vi har samma intresse: Datorer om vi inte hade det och Tv skulle vi umgås mer, liksom en massa andra människor skulle om dem inte fans. Ibland önskade jag att jag bara kunde kasta ut dom genom fönstret men de kan jag ju inte de kostade ju penngar och dessutom så är det en trevlig värld att gömma sig i, bland text och rader och illusionerade världar. Nej, det vill jag inte förstöra.

Och just idag, just dom två veckor som varit och veckan som kommer så har vi tre till okända människor som bor hos oss som vill kontrollera oss. Vist jag kan inte säga att det är helt dåligt heller, vi behöver en spark där back för att vakna upp och göra något åt saker så är min familj, för så är vi uppväxta.
Men det som är störrande med dessa främlingar är att de inte vet hur vi reagerar, hur vi gör ivanliga fall, att vi tar det i våran egen tack som är segare en det normala att vi kanske fortfarande mår dåligt, min familj och jag.

"Du ser inte ut som en tjeje" säger en av dem på skoj(de tre är från danmark).
Jag ler givetvis och kastar ett skämnt tillbaka, jag är inte dum. Att visa hur illskan bubblar eller hur mitt självförtroende sänks visar jag väl inte, det är som att blotta ett perfekt öppning där medömkan kan tränga in, det vill jag inte, inte så, inte på det hemska pinsama sättet bland fler människor än en.
Många tror inte att jag kan bli arg, dom kanske har rätt, för de kan jag inte, jag till låter mig inte bli arg, för om jag blir arg kommer jag inte vara snäll, de vet jag.

"Gör det och det till vi kommer hem" = lek städa pigga åt oss, du är ju tjej, du är ju mor.
För mig blir det en hög kränkning. "Du är mor" Jag avskyr henne, stöter bort henne och saknar henne mer en någonsin och sedan skal jag bli på mind om henne, att jag är henne. Den kvinna som jag ryser av när hon kramar mig, den som säger underliga meningar som jag måste koppla bort för att vara när henne.
Den jag saknar mer en någon sin min mor.

Nu är jag ledig från skolans krav, men blivit utbyta mot främlingars lag. Dett fins inte mycket att göra åt, att stänga ut dessa två gör det värre, det vet jag, dessutom mer jag rymer, desstom mer hatar jag mig själv för det, dessuto mer känse det som jag sviker, sviker mig själv och andra, när jag inte klarar det kraven ställer till med.
Vuxen ska man ju vara, men om man inte hunnit vara barn, är det svårt att vara vuxen.

Jhodå, jag mår bra, det gör jag jämnt. Jag har ju mina världar att rymma i, mina små rum jag kan kontrollera.
Om ni tycker det verkar som att jag försöker över glänsa någon i mitt eget hellvete så är det inte riktigt så, nej det är bara min syn in i från mitt lilla helvete.
Men jho då, jag mår bra, jag ska bara hitta något att slå sönder först innan jag gör något annat dumt jag är rädd för.

Don't be scared.. I'm stile here.

Lier