Lier

Vinter liv



Flingor faller mjukt ner utanför fönstret, ett tillägg till de snö drivor som redan fins.  
Ljus lågor dansar, värmer med sin blåtta närvaro bara man ser åt dem.
Filltar dras runt frusna kroppar, värmande trotts många hål.
Samtal svävar genom rummet, högt och lågt i diskution.
Leenden glittrar med ögon som tindrar, negativa känslor göms och glöms.
Natten nalkas och allt blir stilla, tyst.


-------------------------------------

En kort lite mystisc dikt sak jag kom på. Den handlar lite gran om mitt liv, en vinter dag, julafton och kanske dit liv.
Allt ligger i läsarens tolkning.

Nå hej till alla. Det var ett tag sen.
Så.. hur är det med mig och hur går det?

Jo tack, de går faktist bra tycker jag och jag tar det lungt med mitt liv och tar en fot fram för den andra.
Får igång rutiner, arbetar, tänker på sådant jag inte brukar, försöker låta bli sådant som får mig att glömma annat, använder mina hjälpmedel jag fått och mycket mer. Vist jag kanske halkar in i gammla vanor ibland, men själv tycker jag ändå att det går framåt. Att de där målet jag aldrig haft börjar träda fram.

I allmänhet mår jag ganska bra, det ända som är, är att jag börjar märkar skilnader i saker jag inte märk förut. Det är både en spännande och en läskig upptäckt. Som de faktum att jag kan bli arg och till slut höja rösten i ett nej, eller de att jag ser anorlunda på människor omkring mig, att jag noterar dem mer och att jag inte bryr mig om att ge mig till lags med dem och att jag inte tolerarar att de behandlar mig på visa vis. 
Sen är det de att jag börjar få fram mer och mer vad jag vill. Det är farcinerande, det är som att ett fler tal dörrar har öppnats.   
Sen fins det andra förändringar som är mer skrämande, de att jag har lugnat ner mig på ett helt annat vis, jag blir helt enkelt inte lika uppspelt och glad på engång. Det är en helt ny omställning i mitt huvud som jag måste vänja mig vid. För förut kunde jag stå och le åt inget på fem sekunder. 

Det kanske låter konstigt att jag är intreserad av vad som händer mig och att jag tycker det är farcinerande. Förut skulle jag ha kallat det egoistisk. Men nu tänker jag inte så. Nej, utan jag ser det bara som att jag förändras och jag får ett annat focus en jag haft förut. Förut så såg ordning på mina prioriteter och tänkade ut så här:

1. HEM (Detta irriterade jag mig på och gjorde min vardag rörigare en va den var)
   -Ordning = Kaos
   -Hygien = Glömdes
   -Mat = Glömdes
   -Pengar = Fans delvis
   -Djur = Älskades
2. FRITID (Dessa saker gjorde att jag tänkte på annat)
   -Engagerad = För mycket men funkade inte
   -Roligt = Hyper
   -Lyssna = Funkade inte
   -Slutföra = Existerade inte
   -Intresserad = För mycket
3. Socialt (I folkmassor, kaos , med vänner, bättre.)
   -Umgås = Var överallt
   -Våga = Överderv
   -Självständig = Fans inte
   -Prata = För mycket eller lite och konstigt
4. ARBETE/STUDIER (Detta var viktigt men glömdes snabbt bort)
   -Tid = Exisiterade inte
   -Arbeta = Gillade men gick inte
   -Trevlig = Funkade
   -Säga till = Fans inte
   -Tänka efter = Gick med en person i rummet eller mindre.
5. JAG (Fans närmast inte)
   -Vad jag villl = Fans inte
   -När jag vill = Trötthet styrde
   -Hur jag vill = Fans inte
   -Vem jag vill = Styrde jag delvis
   -För jag vill = Fans inte

Så såg det ut men så här ska det se ut och det är det jag strävar mot, utan komplicationer .

1. JAG
   -Vad jag villl
   -När jag vill
   -Hur jag vill
   -Vem jag vill
   -För jag vill
2. HEM
   -Ordning
   -Hygien
   -Mat
   -Pengar
   -Djur
3. ARBETE/STUDIER
   -Tid
   -Arbeta
   -Trevlig
   -Säga till
   -Tänka efter
4. FRITID
   -Engagerad
   -Roligt
   -Lyssna
   -Slutföra
   -Intresserad
5. Socialt
   -Umgås
   -Våga
   -Självständig
   -Prata

Boom Boom Satellites.
 - Shut up and explode!!!!

"Downfall, and it all falls down
I fall from grace I got your taste

Turn off your mind, unwind
and see how high the cloudy sky

Run away Run away
Leave your lemon drop

Soak it up Soak it up
Won't you crush on me

Run away Run away
Leave your lemon drop

Soak it up Soak it up
Won't you crush on me

Running free Running free
Driving me insane

Shut it down Shut it down
It's about to explode

Run away, Run away, Run away,
Run away...

I think I'm raw so I draw
Just press that button
It's all so good

Now my heart bursts
like a bottle of wine
You lose, you bite your lip

Let it down, Let it down
keep it in your heart

Bring it up, Bring it up
Savor my world

Let it down, Let it down
keep it in your heart

Bring it up, Bring it up
Savor my world

Let it out, Let it out
I make it burn

Bottle up, Bottle up
Count it all joy

Let it down, Let it down, Let it down,
Let it down.........."


Besvikelse ,Förtvivlan, Grått, Illska = Electrisk negativ energi till tusen!
Känslor som för mig är förbjudna att visa upp, känslor som är förbjudet för mig att ha.
Men nu har jag dem! Och jag struntar i vad andra tycker!

Här sitter jag fram för datorn på Job kontakten(som en datasal med folk) och skakar av åter hållna känslor men jag har dem och jag till låter mig att ha dem. Jag har berättat om dem för några av mina vänner, jag har prata med min "chef" på job kontakten om det, jag har ringt min kontakt person. Och jag mår super bra av det!

Att känna hur jag stampar fotten i marken och säger "Nu är det NOG!" I mitt sinne. Att jag känner att nu har min latta sida gått för långt, att mitt springade och gömmande har fått sitt slut! Jag är stolt över mig själv, jag är stolt över att jag för en liten sekund skiter i vad alla andra tycker och vad jag själv tycker och att jag faktist bestämer mig för att nu har jag fått nog och att de krävs en förändring!

Just precis nu känner jag mig oövervinerlig. Det käns som att jag skulle kunna slå ner alla dem som mobbat mig, kallat mig fula namn, inte respekterat mig och visa dem att jag faktist inte bara är en myra som de går att trampa på. Att jag faktist är en person med ett liv, att jag faktist lever, att jag har en egen röst som säger Nej!

Jag känner mig helt underbart självsäker! Det käns som att jag skulle kunna gå ut och skrika ut åt alla som är i närheten att jag äger dem, det käns som att jag skulle kunna göra något idiotiskt och fortfarande må bra över det, det käns som om jag skulle kunna stå upp för mig själv för engång skull! Jag älskar den här känslan!

Adrenalinet som pumpar, hjärtat som slår. Jag har aldrig någonsin känt så här och till låtit det (inte ens då jag blev arg på fyllan). Men nu till låter jag det! Och jag är stolt över att jag funnit en lösning på mitt data beroende jag är stolt över att jag säger de orden jag aldrig säger: "JAG är min egen människa, JAG bestämmer över mitt eget liv och JAG tänker göra någonting åt det och INGET kommer att hindra mig från att resa mig upp igen hur många gånger jag en faller!

Min envishet, min kaxighet, min illska, min röst är det som ekar i mitt huvud och stiger fram mer en någonsin och jag älskar det! Jag älskar verkligen att jag till låter mig själv dena känsla som är så fel, att jag till låter mig själv att vara det fram för folk, att jag inte står och ler, att jag inte ser ut som en zombi och gömmer min känslor, att jag inte går undan. Utan jag konfrontera dem! Står på mig och reser mig upp!

Jag är förbanat stolt över mig själv och det kan ingen ta ifrån mig!
För jag försöker, för jag vill gå uppåt, jag har förändrats, jag har utvecklats och jag ger inte upp och min egen vilja över mig själv kan ingen ta ifrån mig!

*skrattar högt och ler brätt*

Så se upp, för nu stampar jag fotten i marken och säger: Res på er! Stig upp! Gör något! Se glad ut! Va stolt! och gå framåt i livet! För det är bara du som kan göra de stora kliven när det kommer till kritan!

Ha en underbart själv säker dag! *stor leende och glada ögon*

Den stora trä dörren i trapp upp gången slog upp under min hand av ett lätt tryck och kylan smekte min kind då jag klev ut på asfallten. Jag andades in den uppfriskande vinden och gick över grässmattan utanför min lägenhets byggnad med sina trevåningar.

Mycket hade hänt sen jag slutade skolan, jag hade skafat mig en ny lägenhet som jag fått hjälp med av min familj som lånat ut och gett mig en hel del möbler, jag hade hjälp av socialen med ekonomin, inget jag var stolt över men så var det, sommarlovet som varit en lång väntan men ändå varit full av upptåg med mina vänner, fram för allt Bea som bott hos mig en del under sommarlovet, min kurator som blivit min kontakt person, mötten som gått fram och tillbaka hos öppenvårds psykiatrin. Ja, ja så var det.
 
Jag har ADHD ett psykikst funktions hinder, inget märkvärdigt egentligen men jag blev fundersam då min psykiatriker först sa det. Men sen tänkte jag på det, läste det och fick det förklarat för mig. Då slog det mig att de var sant, jag hade det: ADHD.
Hur kom jag då fram till att han hade rätt? Jo, jag känner mig själv, jag analyserar mig själv och vet hur jag själv fungerar, ibland kan de nästan vara som om jag har två medvetande gällande det där, ett som tar in de jag gör och analyserar och ett som gör saker som blir ganska förvirrade och snurriga med mer.
Samt känner jag min familj och fram för allt min mor som aldrig medger att hon är sjuk, men jag vet och rästen av familjen vet. Nej lilla mor det är inte normalt att gå runt att viska för sig själv och göra konstiga ljud eller tvätta ständigt. 

Jag knäppte igen jackan samtidigt som jag fick vägen jag skulle korsa i synfältet och jag såg frånvarande på de andra människorna som gick framför mig, på väg till skolor jobb och annat som man bara kunde gissa sig till.

Nej, mycket hade hänt på bara några få månder, något jag både var glad över och utmattade över att tänka på. 
Nu träffade jag en arbetsteraput, min kontakt person en gång i veckan, samt att jag åt medecin var ända dag. Jag var åter igen aktiv i scouterna vilket jag älskade, jag har börjat träffa fler av mina vänner mer, jag går dagligen till något som kallas jobb kontakten som söker praktik platser åt mig för jobb tränning, jag har en aparat som påminer mig om saker jag ska göra och jag planerar en mängd saker för framtiden, mest i scouterna och en del för min egen del.

Jag klev över andra sidan vägen och nickade frånvarande till någon som for förbi på en skateboard samtidigt som jag klev över till parkeringen som jag skulle korsa.

Nej, ibland när jag tänkte på det kändes det som om allt det här "bra" höll på att svälja mig hel. Jag var så van att må lite dåligt, van att vara ensam i en vecka utan att blinka och nu plötsligt skulle jag vara överallt. Det kändes lite som att jag behövde semester från allt de som var på gång, men jag viste att jag måde så mycket bättre en vad jag gjort de senaste åren i mitt liv. Faktum var att jag förmodligen aldrig hade mått så bra i mitt liv överhuvud taget.

Jag log ett äkta leende, något jag hade fått för vana att göra allt mer. Jag måde bra, vist jag var lite stressad och kände mig lite över hopad men jag måde bra. Jag kunde nästan börja gapskratta av lycka då jag bara tänkte på det.

Nu, nu kanske jag hade till och med hade råd med att tänka på saker som jag inte brukade. Nu kanske jag entligen kunde börja tänka mer på sådant som inte involverade min överlevnad. Nu kanske jag kunde börja tänka på vad för arbete jag önska mig, vad jag kunde göra för mig själv och världen, vad jag vill studera, hur jag skulle fina nya folk och kanske till och med se mig om efter någon att älska.
I mina ögon var det som ett mirakel...  Kanske fick jag entligen börja känna mig som en normal människa som inte behövde fundera över hur hon skulle överleva för dagen.

Mitt leende blev bredare samtidigt som jag klev in i nästa dörr som lede in till jobb kontakten samtidigt som jag saktade ner min lyckliga puls.

Det var bara början... Och jag såg redan fram i mot vad som skulle hända här näst.

//Lier

Hej där! Alla intressanta läsare, jag hoppas att ni har haft det trevligt. Själv så går det ju lite upp och ner. *sneglar menande mot förer detta blogg inlägg*
Nå, just nu är är det mycket som händer i mitt liv, för det första ska jag snart börja mitt eget liv, eller hur man nu ska säga. Jag går ur gymnasiet nu, yey för mig!
Jag kommer få en ny lägenhet i min lilla "by" som jag har tänkt att stanna i åtminstone ett år till. Jag kommer att få hjälp från alla möjliga håll av olika myndigheter, psykriatriker, socialen, arbetsförmedlingen och så var det någon form av grupp som skulle hjälpa mig lite med min till varo. Just nu känsdet lite som att mycket händer på en och samma gång men ändå är jag väldigt glad för att det har börjat hända saker och börjat se det posativa i det(som vanligt), vist ibland kan det fortfarande kännas somväldigt mycket så man bara vill gå och gömma sig under täcket men jag ser fortfarande posetiva sidor i saken efter ett tag.

Det jag mest längtar efter tror jag är att få socialisera mig med andra människor igen(socialisera mig mer med andra människor menar jag) . Få dansa lite gammel dans, träna lite, gå på scout mötten igen, börja om med körkortet och få igång lite saker som gör mig gott.
För jag vet att om jag mår bra så mår de runt om mig bra och jag kan koncentrera mig mer på att vara glad och posetiv och lyssna på dem och vara glad med dem och förstå dem.
Nej att dessa hemska skol år är över är så skönt! Det har aldrig varit det att arbetet har varit svårt eller så, nej det har bara varit det att omständigheterna har gjort det dubbelt så svårt och stressen gjort det än nu värre(och förmodligen min psykologiska hälsa även).

Nej livet är lite som en dans, till och från omtumlande då man byter steg eller inte kan sin dans, till att bli en enkel sak som blir allt mer komplicerat i sina steg som fummlas i dans golvet och ju mer man går in stegen ju mer klarar man av situationerna som kan inträffa med fummlande fötter.

Jag hoppas ni har en underbar dag och fortsätter steppa fram i livet. *fniss*

Hej så länge.

Mvh/ Lier

Jag viste att det var jag som hade ropat hjälp och att jag nu höll på att få den. Men verkligheten skrämmer mig i allfall. En dock hade ovisheten varit dubbelt värre. Jag var närmast diagnostiserad... "Du har ADHD det kan jag säga på rak arm." Hade min psykiatriker sagt. Jag stirrade stint upp i himmlen där jag låg närmast slängd på den gammla gröna sandlådan.
Jag skulle få koncentrations medecin, en sorts amfetamin. Jag skulle få en kontakt person, jag skulle ta en hög med tester för både huvud och kropp, jag skulle träffa ytterliggare några psykriatriker.
Det var skrämmande, hela allt ihop. Men ändå var det så skönt, jag kanske skulle få det lite lättare att leva. Ett halv hjärtat leende letade sig upp på mina läppar samtidigt som jag drog ner den gröna dödskalle kepan längre ner över ansiktet så paljeterna glimmade. Mina gråblå ögon festes löst på björken som stod högt över mig, för att sedan snurra upp mot den nästan moln fria himmlen.
Att tänka på sig själv... det var... ansträngande, men ibland var de ändå nödvändigt och skönt. Jag hade tvingat mig själv att tänka allt mer på mitt eget väl befinnan, för att överleva dagen, ändå var det så mycket skönar att tänka på alla de andra och ta hand om dem och hör att det måde bra, att de var på väg upp eller bara att få lägga en arm om dem med sina ord som tröst.
Derass problem som fans i så många olika storlekar i mitt huvud, någon vill träna, någon vill glömma, någon vill rym, någon hade problem med kärleken. De problem tycktes så mycket skönare att hantera en mina egna som jag alltid gjorde för tunga för att bära eller glömmdes snabbt för att tas fram när ensamheten slog till.

De skönast var att höra när de rörde sig framåt, när de hade roligt. Då ler jag. Då känst det som om jag rört mig framåt genom dem.
Långsamt satte jag mig upp för att komma undan den allt mer bränande solen som legat på min bara armar. Den vita t-shirten jag bar var skönt svalkande i hetan och de bärsa smuttsiga pirat byxorna likså. Jag dinglade löst med fötterna där mina röd snörade svart mönstrade konvers fans på plats. De svarta under håret föll lätt ner på min axlar och de naturligt röda håret flimrade i solen. Jag skulle nästan kunnat ha misstagits förr en 16 åring med det utseende ändå var jag 18.
Nej... jag hade mycket att tänka på just nu och skolans sista år var mitt sista bekymer i listan trots att avslutningen hägrade fram för mig. Att bry sig om sådant då man hade så mycket annat att tänka på var närmast befängt i mina tankar, trots att jag viste att det var en sak jag skulle se fram i mot eller åtminstone ta på lite mer på allvar. Men den biten klarar inte riktigt jag, inte förens mina kompisar kommer och ler och min familj som vill se mig stå där, liksom de ville se mig i bal klänning.

Då slår de mig, det är viktigt för dem att se att jag klarade det, att jag ler och att jag mår bra.
Så jag ler och glömmer mina problem för ett tag och njuter av varige blick jag får.
Tanken dalar bort i mitt huvud samtidigt som jag åter igen mins de som nyliggen inträffat och jag suckar lite löst samtidigt som jag klickar på min mobil och sänder ett medelande till min bäste vän som skulle komma om en liten stund. Jag kliar mig lite i huvudet samtidigt som min trötta ögon vänds mot vägen då jag ser en igen känande gestalt, jag ler trött för en sekund samtidigt som jag reser mig upp, griper min påse samtidigt som jag säger att hon inte behöver svara på sms:et för att sedan ge henne en kram.
Jag viste att hon inte var allt för förtjust i mina kramar, men nu behövde jag verkligen en. Lika snabbt som de hänt glider jag undan till hennes sida och börjar gå, samtidigt som orden börjar stapla sig fram ur min trötta mun, liksom det nästan dansar ur hennes, samtidigt som vi går mot centrum av våran lilla by eller om det nu är en pytte stad, sendes framåt hoppandes att våra framtider kommer att se lite mer ljusare ut snart, en dock vet vi, att vi rör oss framåt. Det är det ända som räknas.

Mvh / Lier

p.s skrevs för några veckor sedan.

En familj.

En familj består av fler individer som älskar varandrar vad som en händer. Det är ett faktum, hur mycket var en annan sak.

Det fins de som hatar varandra så att de nästan kan döda varandra, det fins dem som bråkar ständigt och jämt, det fins de som känner sig helt ensama i sina familjer, de fins de som är så samansvetsade att de nästan inte går att bända loss, de fins de som är helt enkelt bara lever tillsamans.

Det alla har gemensamt är att de aldrig skulle kunna sluta älska vandra hur mycket som en skede, kanske önskar de att de kunde göra det ibland eller att de blev mer älskade.

Familjer är helt enkelt en ganska komplicerad sak. Och det svåraste måste vara att tänka på att en familj inte bara är en sak utan fler personer med olika viljor, olika önskningar, olika tänka, olika känslor och sedan acceptera det.

Där är det svåraste, acceptera och tolerera. Acceptera att saker förändras och tolerara andras viljor och känslor. Det är det som är det svåraste att inse, svåraste att förstå, svåraste att göra. specielt när det är dacks för familjen att börja splitras.

Och de ensama åter igen ska skaffa sig en ny familj, men de kommer alltid veta att de har sin kärn familj kvar, för en familj kan aldrig riktgit splittras. En skön känsla eller kanske en kvävande. Välj själv.
 

----

Jag är farcinerad över andra människor i genrelt, hur de reagerar, vad de gör och fram för allt varför. Men familjer är något som gör mig nästan en nu mer nyfiken. Varför saker blev som de blev, varför de reagerar som de gör, varför så små saker kan bli så enormt stort och hur de reagerar som individer. Det är ett spel som farcinerar mig till och med i min egen familj.

Om det sker saker i min familj ser jag de dock aldrig direkt i händelsen utan senare upptäcker hur underligt eller bra jag reagerat på en händelse eller ett ord. Det är farcinerande, vi människor är farcinerande.

Livet är farcinerande.


- Lier

Jag darrar, jag skakar, jag håller om mig hårt när jag känner gråten som bryter fram ur mina ögon.
Orden har för länge sedan tappat sin innebörd, de ända jag hör är tonlägget. Tonlägget som slår mig mållös till marken, som får mina sinnen att resa alla sina taggar medan min svaga del försöker gömma sig under.  Det var inte samma förvirrad galna tonlägg som för många år sedan utan den nya anklagande tonen.
Jag kan inget, jag vet inget, jag vill inget... jag kan orden väl, de fans ständigt i mitt huvud. Tryckandes ner hela min varelse i marken. Far hade det tonläget. Det krossade mig, sakta, det spelade inte längre någon roll vad det handlade om, de ända jag kunde hör i mitt huvud var de upprepande orden.
Jag viste att de var fel, jag kunde saker, jag ville saker men jag var också duktig på att vägra saker med min envishet och lata beteende. Så, jag viste att orden var sanna i hela sin innebörd.

Jag vill inget. Det var sant, jag ville inte höra hans tonläge men jag ville inte heller göra vad han bad mig, om det så var för min egen skull. Mina tankar förvandlade dem genast till något negativt, att göra något åt honom, jag viste att jag inte skulle få något för det, bara mer tjat nästa gång jag gjorde något fel eller en gagig röst som sa att jag var duktig.

Jag mins inte datum, jag kommer inte ihåg namn, jag kommer inte ihåg dag, jag kommer knappt ihåg var jag lägger saker även om det står fram för mig. Mitt minne mins bara bra eller dåliga emotionella stunder jag haft, eller texter jag läst, eller bilder jag sett, eller filmer. Allt som var positivt och allt som varit väldigt negativt.

Jag hör endast få ord i en sång, det jag hör är musiken och röstens tonläge. Varför? Kan man fråga sig, varför är jag så fast i tonläget? Det är mycket enkelt. Det var det ända jag kunde höra till slut, mitt medvetande gav up i att försöka tyda hennes ord. Kanske skulle det vara hälsosammare för mitt medvetande att glömma de underligheter som hände, de underligheterna jag hörde, de underligheterna jag mins som var min mor.

Men ändå vill jag inte glömma, jag vet att hon är en del av det jag är nu, en del av problemet en del av lösningen. Ändå är jag så fast i att det måste gå att göra så endast den bra mamman stannar och den andra underliga försvinner, jag vet att de inte går. "Jag är ju fullt frisk" som hon säger, men jag vet annat om hennes friskhet. Nej mamma lilla, tyvärr du är inte helt frisk. Man pratar inte nonsens med osynliga saker, man stirrar inte ut i luften under en konversation, man ringer inte sina barn och gråter över en present, man beter sig inte som en fyraåring i vuxen gestalt. Så är det bara lilla mamma. Kanske är det svårt att förstå, men så är det. Det värsta av allt är nog att du inte upptäckt det själv, din dåliga sida.

Det jag rädds mest, är det fullständiga utlåtandet att hon inte går att bota, liksom de inte går att bota vad hon gjorde mot min syster eller mig. Jag vill fixa det, jag vill ordna det, jag vill inte vara ansvarig längre för att min syster ska växa upp och veta allt det jag inte själv vet eller kan. Det som mödrar lära sina döttrar, sådant som inte män förstår. Jag orkar det inte längre, ändå vet jag inte om jag klarar av att lämna dem åt sitt öde. För snart, mycket snart kommer jag inte vara nära till hands längre.

  (min karaktär Kim i visa rollspels forum, från dev )

18 år... Det är vad jag är nu. 
Precis nu har jag kommit underfund med att jag faktist bestämer över mitt eget liv, att jag kan välja min egen framtid, att jag kan ta hand om mig själv om jag bara vill, att det är jag som kommer att kämpa.
Jag har inte insett det för en nu.

De känns som om jag är väldigt sen med att upptäcka det. Vad hade hänt om jag förståts det för tre år sen? Hade jag faktist brytt mig om betyg och arbete? Hade jag faktist tagit tag i mina gammla spöken från för tidigare? Antagligen.

Men jag kan inte ändra något som redan varit, nej nu är nu och jag ska försöka göra så gott jag kan av det jag har upptäckt och lärt.
Planera vecka efter vecka månad efter månad, förbereda mig på vad som komma skal. Jag kommer förmodligen aldrig vara beräd på allt som kommer att hända, men man kan ju alltid försöka.

Ett gott råd till dem som levt i en dröm värld som jag har gjort i många år.
Vakna och se er omkring. Börja planera vad som sker med dina timmar och dar, börja tänk på vad det är du gillar och vad du vill göra. Det fins så mycket att välja på, jag vet, men börja ändå fundera. Man kan alltid ändra sig, alltid göra något bättre, om du gör fel engång så res dig upp igen och gör det igen.

Dessa råd är både till mig själv och dem som kanske anser att de verkar klokt, om nu en vimsig 18 åring kan vara det.

    Mina steg ekad mot det svart golvets blanka yta, där jag lugnt gick, bland de dammiga hyllorna. Blicken svepte över de många böckerna som prydes av damm som skimmrade vitt.

   Stora, små, tunga, lätt, tjocka, tunna, vackra, fula, gamla, nya. Ja, de fans en hel del att välja mellan om man bara såg deras utsida men även innehållet hade sina kategorier och var mångfaldiga. Färgen skiftade även på böckerna från den mörkaste svart till det ljusaste vit, texternas bokstäver slingrade sig på böckernas rygg i olika former och texter.

   Jag stannade, sträckte mig upp, och tog försiktigt ner en svart inbunden bok med knagglig gyllen gul text. Jag förde försiktigt handen över boken och strök bort de lager av damm som vilade på den och ser sedan tyst på den i tvekan om att öppna den. Boken om mitt liv, min historia som ständigt fylldes av nya ord och meningar, av känslor och minnen, av tankar och funderingar.

   Jag förde försiktigt finger spetsarna över kanten och slog försiktigt upp bokens första sida.
   Vackra sköra papper fyllde bokens innandöme och jag var orolig för att bryta sönder dem med mina klumpiga fingrar. En fin svart text med små närmast söta bokstäver är skrivna över sidan och små fjärilar rör sig i hörnen på de första sidorna, sidorna om mina först år, då allt var rosen söt.

    Bokstäverna förändras sagta med tiden, meningarnas karaktärer och drag förändras. Jag växer och tiden gror i mina ögon, en stor förändring sker plötsligt, något som är fruktansvärt i en fem årings ögon händer, men livet går vidare. Bladen i boken skiftar mellan glatt spritande bokstäver till brutna sidor.
   Till sist kommer jag där jag står nu, jag ser länge och tyst på orden som fylls på, bokstäverna verkar inte hänga ihop, de skiftar mellan söta till karg och spretiga streck. Sidorna i kapitlet var så tunna att jag försiktigt bläddrade med hand flatan. Sidor, känslor som kunde gå sönder, om man bara snuddade vid dem, men ibland bryts sidorna ut av tjockare sådan som håller, som om jag håller andra historier upp, små svarta bläck fläckar pryder dess sista sidor, som om någon hade befläckat sidorna som en då verkade hålla, osäkerhet syns på stilen som verkar taggig som om någon som var nervös skrev.

 "Sagan om mitt liv" Säger en lugn röst som tillhör mig. Jag sluter lungt boken, ler sakta och ställer försiktigt upp igen boken. Något faller bakom mig på den mottsatta hyllan, jag vänder mig om och ser ner efter hyllorna, tills slut ner på golvet där en gulnad gammal bok ligger. Jag ser hur den sakta tynar bort blad för blad som om dess existens var onödig, plötsligt stannade tyningsprocessen upp och jag ser hur bokens blad ramlar ur i en bunt och färgen börjar sakta skifta på höljet till en vacker ros röd färg, den för minskas och ett blad dyker sakta upp. Jag går försiktig fram till de jag beskådat och lyfter upp den gamla bunten med papper och den nya en sidiga boken.

 "Så, det är så här en ny volym skapas" Jag satte försiktigt in boken på den gamles plats, böckerna verkade flytta på sig efter den lilla boken storlek, jag drar ner handen och ser fascinerat att på hur boken tar sin platsar bland de andra. Sedan vänder jag ner blicken till den gulnade volymen med den snirkliga texten.
   "Din historia blev visst ganska lång, men nu är den slut" Jag log vagt och ställde försiktigt in den längst ner bland de andra volymerna.

   "Förhoppningsvis blir min lika lång" Jag vände mig lugnt om och började gå med tysta ekande steg, medan böcker föll från sina hyllor så andra skapades och så gick cirkeln runt.
   Böckerna var fyllda av ord och bilder, av språk jag inte förstod, var bok hade sitt eget språk sin egen väg, sin egen historia med olika betydelser och uttryck. Skrivarna tyckte möjligen att deras bok var tråkig lite luddig och inte som de andra men de har fel, alla böcker har sin egen changer, sin egen lilla egenhet som gör den speciell. En bok kan inte se ut mycket för världen men dess innandöme kan berätta en makalös historia av egen skargång.
   Mina steg ekar mot golvet och min blick sveper bland bokhyllorna, bokhyllorna sträcker sig högt över mitt huvud och ut i de mörker som jag antar välver taket, När min blick sveper in på sidovägarna ser jag bara rad på rad av bokhyllor som till sist försvinner i det oändliga mörkret, det får mig att tänka på hur jag skall ta mig ut. När blicken åter vandrar mot böckerna fastnar den på lite ruffig svart bok med till synes obetydliga intryckta bokstäver. Jag stannar åter igen upp och tar ner boken och stryker bort dammet.

    "Du ser allt vanlig och lite tuff ut men intressant för mitt öga, säg, vad kan er historia säga mig?" Jag ler vagt och öppnar upp boken. Jag ser genast en viss skillnad på min och dennes bok, den var inte som jag förväntade mig. Jag förväntade mig att bladen skulle vara tjockare och bokstäverna större som tyder på styrkan i berättarens karaktär. Nej, boken sidor var lika sköra som mina i visa skeden, vilket kunde tyda på osäkerhet och grått i ensamhet likt jag många gånger. Jag sluter vagt ögonen men slår snabbt upp de igen och fortsätter bläddra i boken med försiktiga fingrar som jag hatar för deras klumpighet.
   Bokens bokstäver skiftar likt mina men en då inte. Den försiktighet och osäkerhet jag känner finns ej på samma vis men rädslan som den skapar existerar i dennes skrift, skriften vill säga att den är stark men bläckets drag tyder på något helt annat.
   "Du var mig allt intressant" Jag slår försiktigt igen boken och ser tyst på dess yttre. "Hård som stål men mjuk som ull" Jag skrattar tyst i dess ironi och ställer försiktigt tillbaks boken på dess plats. Sedan vänder jag mig åter om och fortsätter min vandring mellan de oändliga berättelsernas stig,